Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 27 september 2015

Vilka öden

Både Aftonbladet och Expressen skriver om flykting barn på väg hit eller någon annanstans.
I Aftonbladet handlar det om var barnen sover. Det börjar med en beskrivning och sedan följer ett antal berättelser och bilder.
http://darbarnensover.aftonbladet.se/
En saknar sin säng. En annan sin docka med de mörka ögonen. En tredje drömmer sig tillbaka till en tid när kudden inte var en fiende.
Kriget i Syrien har pågått i snart fem år och mer än två miljoner barn befinner sig på flykt inom eller utanför landets gränser. De har lämnat sina vänner, sina hem och sina sängar. Några av dessa barn bjöd in för att visa var de sover nu, när allt som en gång var, inte längre finns.
Magnus Wennman, vinnare av två World Press Photo Awards och fyrfaldigt utnämnd till Årets Fotograf i Sverige har under 2015 träffat flyktingar i otaliga flyktingläger och på deras väg genom Europa. Berättelsen om när natten kommer är en levande historia, utan ett givet slut.
I Expressen handlar serien också om barnen.  Om hur de flyr för att kunna få bli eller vara barn igen. Och deras frågor:
http://www.expressen.se/geo/varfor-sover-vi-pa-gatan--barnens-berattelser-om-flykten/
Marah Halal, 10, och hennes tre yngre syskon har slagit läger på asfalten. Andra flyktingar har lagt ut filtar och tält på kyrkogården intill. Det finns de som sover direkt på gravstenarna eftersom de dämpar kylan från marken.
Marah rör sig vant i mörkret, medan lillebror Hasan, 6, slocknat i mammas famn.
Här ska de tillbringa natten. De är smutsiga, hungriga, trötta, nervösa. Marah Halal har en egen ryggsäck att bära på. I den har hon vatten och den mat hon fått längs vägen från Grekland, Makedonien och Serbien. Hon har som alla andra här rört sig i skydd av mörkret, när andra barn sovit som djupast, och hört de vuxna viska: ”Tyst, tyst, så att inte polisen hör dig”.
Marah satt i klassrummet när väggarna rasade på hennes skola. En bomb hade träffat under lektionen.
– Tre i min klass dog, säger hon.
Skolan stängde omedelbart. Det var sista gången hon gick i skolan, enligt mamman.

Treårige Besher tog sig till grekiska ön Samos på andra försöket. Han hade aldrig varit ute på havet förut.
Moster Hanan Khaled, tidigare lärare i arabiska, berättar på flytande engelska hur hon tröstade Besher. Hon sa att familjen var ute på semester. När den turkiska polisbåten beordrade dem att återvända sa hon med förställd röst:
– Wow, titta på stora båten!
När Besher i gummibåten ville ha sin älsklingsdryck mjölk med socker, var sockret slut. Mostern förvandlades plötsligt till en magiker.
– Blunda, så ska jag trolla för dig.
Hon skakade mjölkflaskan med en trollkarls inlevelse och bad honom öppna ögonen.
– Smaka! Känner du att det är sött nu?
Besher nickade, även om mostern vet att han innerst inne förstod att smaken var densamma.

De första tre dagarna på flykt var hans reaktion genom tystnad. Han sa inte många ord. Sedan började han prata igen.
”Varför är vi inte hemma?”
”Varför sover vi på gatan?”
”Varför är pappa arg?”
”Jag vill ha chips!”“Var är mitt täcke? Kan jag åka hem och hämta det?”

Besher Ebrahem har sin lilla ryggsäck på ifall föräldrarna rycker till och säger att det är dags. Jag frågar vad han har i den. Han tar upp två bilar i plast, men visar inte blöjan och flaskan med älsklingsdrycken mjölk.
 
Jag läser berättelse efter berättelse och klumpen i magen och bröstet växer. Till sist känns det som man inte kan andras. Tänker på vad jag har som jag skulle kunnat ge om de varit här. Om jag åkt dit vad jag skulle kunna ta med och ge. Nallar, kuddar, filtar, har nog 10 liggande, kläder, leksaker, tält. Tänk bara att kunna ge ett sådant där litet 2 mans tält som vi har som skydd på natten. Vad det hade betytt.
Jag skulle aldrig klara att åka iväg och hjälpa för jag skulle inte kunna fjärma mig ifrån alla öden. Jag skulle vilja ta hem och rädda allihop. Och här kan man inte göra så mycket. Ge lite pengar eller saker till insamling.
Och så hör man om länder som stänger gränserna för att de inte skall ta sig igenom. Som står som mänskliga murar vid gränsen för att de inte skall komma igenom. Det gör mig så arg, och maktlös. De har ju ingenstans att ta vägen och inget att återvända till. Fastnar utan mat och utan vattten. Utan tak över huvudet och det börjar bli kallt. Barn som sover ute utan skydd och det är bara ca 8 grader.
http://www.expressen.se/tv/nyheter/utrikes/barn-sover-pa-marken-vid-gransen-till-eu/
Man känner sig så otillräcklig.  

Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)