Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 30 september 2015

Om jag bara vetat..

..så hade jag inte straffat mig själv.
Inför Morgan Allings serie "Morgans mission" om mobbade barn är det flera kändisar som öppet berättar om hur de mobbades då de var mindre.
Karin Adelsköld Komiker och programledare är en. Hon skriver här en debatt artikel i ämnet
http://www.expressen.se/debatt/det-skolbarnen-gjorde-mot-mig-var-olagligt/
Jag blev mobbad under sju av mina nio grundskoleår. Det var allt från att vara utfryst och aldrig någonsin få vara med och leka, till förolämpningar om mitt utseende och hot av alla dess slag. Det var också en hel del fysisk misshandel, slag, sparkar, hårda nyp i de nya ömma brösten och knogslag på armarna. Jag gick i skolan på 80-talet och då fanns varken mobbningsplaner eller vuxna som satte gränser. Istället hörde det liksom till.

Inte en gång under alla mina år i skolan tänkte jag att det de gjorde mot mig var olagligt. Inte ens när jag låg med huvudet i toalettstolen och fick det kalla vattnet i nacken tänkte jag att detta var helt oacceptabelt. Och om jag ska vara ärlig så tror jag inte ens mobbarna själva visste det. Det var ju inte liksom inte på allvar, det var bara mobbning.
Varför kallar vi misshandel, hot och kränkningar för nått annat när det sker i skolan? Var någonstans tjänar vi på att ha ett samlingsnamn som är förknippat med så mycket annat än vad det egentligen är?

Hade jag som barn vetat att det de gjorde mot mig var olagligt hade jag inte lagt så stor del av skulden på mig själv ("jag är ju så konstig jag får väl skylla mig själv"). Jag tror det hade varit lättare för lärare att faktiskt hänvisa till skolans regler eller tom till svensk grundlag och jag tror definitivt att mobbare själva hade fått upp ögonen för vad de faktiskt gjorde och kanske till och med kunna få hjälp och stöd för sitt beteende.
I dag har skolan mobbningsplaner, stödgrupper och trygghetsteam vilket så klart är jättebra. Men man pratar fortfarande om mobbning som ett luddigt och, kan jag tycka, ett förminskande begrepp. För mobbning kan vara lite av varje: ret, tjuvnyp, öknamn men också misshandel, sexuella övergrepp och rentav brott mot mänskliga rättigheter. Det kan vara små missförstånd eller vara en fråga om liv eller död.

Med start denna vecka gör SVT en storsatsning på ämnet mobbning i flera olika program och jag tycker det är fantastiskt bra. Men snälla kan vi inte börja kalla mobbning för det egentligen är. Innan vi gör det tror jag inte vi kan komma tillrätta med det verkliga problemet: att det är förbjudet att kränka, hota eller misshandla någon oavsett vem som gör det eller var. Och oavsett tid på dygnet.

 
Ja varför gör man skilland? Varför är det inte lika hemskt, lika viktigt att barn skall ha en dräglig skola? Att de skall slippa utsättas. ingen skall behöva rädd för att gå till skolan.
DEt är lika hemskt med en vuxen som mobbas på jobbet men som vuxen kan man byta jobb. Även om jag inte tycker att det är den som utsätts som skall flytta på sig utan de som utsätter...
men ett barn har inget val. Det är skolplikt, de måste vara där.
Krafttag måste tas så jag håller med av hela mitt hjärta.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)