Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

lördag 5 september 2015

Familjehem och bristen av dem

Samtidigt som behoven av familjehem ökar så är det färre och färre som kan tänka sig att bli familjehem. Varför? En som tar upp frågan:
http://mobil.dn.se/ledare/signerat/hanne-kjoller-inte-konstigt-att-det-saknas-familjehem/
Det saknas sannerligen inte konfliktytor när man börjar fundera över hur omhändertagna barn, inhemska såväl som nyanlända, ska tas om hand. Å ena sidan vill få av oss att verksamheten ska drivas med kalla hjärtan och dollartecken i ögonen. Å andra sidan måste arvodet stå i något slags proportion till insatsen.
Jag har pratat med fyra olika jour- respektive familjehemsföräldrar som alla öppnat sina hem för nyanlända tonåringar. De har både goda och dåliga erfarenheter. Men här har jag valt att lyfta fram det som jag tolkar som utmaningar och i viss mån systemfel. Vissa detaljer är förändrade för att inte röja de inblandades anonymitet.

En kvinna berättar hur hon valde att bli jourmamma för att ersättningen är högre och för att hon – utifrån sin familjesituation – inte ville ha det långsiktiga ansvaret för en individ som en familjehemsplacering kan innebära. För tre år sedan tog hon emot en 16-årig flicka från Somalia. Det tog nästan ett år innan socialtjänsten hittade ett familjehem åt flickan, men av skäl som jourmamman bedömde som fullt rimliga, ville barnet inte flytta in. Något alternativ har socialtjänsten ännu inte presenterat.

Så nu står kvinnan där med det långsiktiga ansvaret hon inte ville ha. När flickan går ut gymnasiet upphör det ekonomiska stödet. Vad ska kvinnan göra då? Sparka ut barnet eller försöka skrapa ihop pengar till kontantinsatsen för en bostadsrätt?
En familjehemsmamma som under årens lopp tagit emot närmare tio barn, huvudsakligen pojkar i övre tonåren från Afghanistan, säger att man ska vara medveten om de kulturkrockar som kan uppstå. Och det handlar inte bara om den kultur barnen kommer ifrån utan den de förvärvat under en flykt som ibland tagit ett halvår.
Hur, frågar hon sig, förklarar du för ett barn som färdats genom Europa i ett lastbilschassis hålrum att man måste ha hjälm när man cyklar? Hur får man någon som levt från en dag till en annan att förstå poängen med att sopsortera eller att måna om saker i ett hem som man inte vet om man måste lämna dagen efter?

Ett annat problem, berättar kvinnan, har varit oviljan bland dessa gossar att bistå med diskning och annat ”kvinnogöra”. I familjen finns egna, yngre barn som förstås invänder mot att de måste hjälpa till.  
Pengar har också varit ett trätoämne.
Bland de ensamkommande förefaller det ännu svårare. Delvis på grund av otydliga regler. Delvis på grund av hjälpnödiga vuxna.
Förutom en garanterad månadspeng på drygt 700 kronor i månaden kan tonåringen förhandla sig till mer pengar genom sin gode man, socialsekreterare eller familjehem. Om alla tre parter säger nej till inköp av exempelvis en ny mobiltelefon är det vanligtvis nej, förklarar mamman.
Men så berättar hon om en pojke som efter alla dessa nej vände sig till sin lärare och klagade över familjehemmet. Den ”gode” läraren tog saken i egna händer och tog helt sonika pojken hem till sig själv.
Men där ville hon inte ha kvar honom. Efter detta ”hjältedåd” ringde hon socialen. Pojken är nu placerad på ett HVB-hem.

Det är viktigt att familjehemsplacerade barn inte utnyttjas som oavlönat tjänstefolk som sover i baracker och utfordras med matrester medan fosterhemsföräldrarna samlar pengar på hög. Men det är också viktigt att vi fostrar barnen på samma sätt som vi gör med våra egna ungar. Att vi lär dem att ta ansvar, att hjälpa till, att man inte kan få allt – särskilt om man själv inte gör något och att ett nej är ett nej och inte tre bokstäver i en förhandling där det finns gott om vuxna villiga att raskt plocka hem lite godhetspoäng.
Vidare finns skäl över att fundera över hur kommunerna axlar sitt ansvar. Den jourhemsmamma som nu ofrivilligt blivit fostermamma åt den somaliska flickan har lämnats åt sitt samvetsslitande öde.

Bland berättelserna finns också andra exempel på kommunalt svek. Som hur svårt traumatiserade barn som till och med varit vanskliga för HVB-hemmen att hantera dumpats hos intet ont anande jourfamiljer.
Stödet, men också ersättningen, måste bli bättre. Det är dessutom besynnerligt att arvodet inte är pensionsgrundande – särskilt i de fall uppdraget inte kan kombineras med yrkesarbete. Görs inget kommer de redan få familjehemmen att bli än färre.
Hanne Kjöller
hanne.kjoller@dn.se
 
Helt sant. Det är inte lätt att vara familjehem med alla som skall /får lägga sig i och ha åsikter. Tänk om någon annan skulle komma in och tala om för dig hur du skall fostra dina barn? Du skulle bli rätt arg tror jag om du inte är väldigt trygg i dig själv. Men här är det andra som talar om hur du skall hantera saker som händer i ditt hem och annars är risken hela tiden att barnet får flytta.
Sedan är de få som kan sätta sig in i vad vi går igenom eller lever med. Vi som släpper in andra barn i våra hem.
Det gäller att alla vuxna runt barnet är överens och jobbar åt samma håll. Det gäller att det blir som man lovar och som man själva lovats. Att man får stöd och hjälp.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)