Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 20 september 2015

En solskens berättelse

Blir så ledsen och bedrövad över alla berättelse då barn far illa under deras försök att ta sig hit. Idag var det ytterligare en liten flicka denhär gången som drunknat.
Men det finns bra berättelser, ljusa och jag väljer att lyfte en sådan.
http://www.expressen.se/geo/kassem-hamade/de-fangslade-barnen-fick-livet-tillbaka-1/
Trebarnsmamman Hadeel Saleh packade ner allt som gick i de slitna resväskorna och berättade för sina barn att det snart var dags.
Barnen förstod inte riktigt vad det innebar. De hade överlevt flera år av krig i staden Homs i Syrien. Större delen av staden ligger i ruiner, liksom allt hopp.
Hadeel gjorde som tolv miljoner och lämnade sitt hem för ett liv på flykt.

– Vid varje vägspärr trodde jag att det var slut med mig och mina barn. Skulle vi inte bli kidnappade hade de dödat oss. Det var en mardrömsresa, men vi lyckades muta oss genom vägspärr efter vägspärr, säger Hadeel.

Hon hade fått tips om hur man kunde ta sig med båt från Turkiet till Italien, och sen vidare till Sverige. Hon visste att folk dog på Medelhavet, men litade på människosmugglaren som garanterade en säker resa.
Smugglaren, som heter Abou Omar Harmoush och bor i Mersin i Turkiet, tog 6 000 dollar per person och resa.

– Efter tio dagar i Mersin gick jag, mina barn och ett 70-tal andra flyktingar ombord på två små fiskebåtar. Han lovade oss att byta båt på vägen, berättar Hadeel.
– Vi kände oss trygga och säkra på att vi skulle komma fram till Italien utan problem. De som hjälper Abou Omar åkte ju med oss, och de hade också familjer. Det var gott tecken, säger Hadeel.
Det visade sig vara en fälla.

De lämnade Mersin 24 oktober. Åtta dagar senare tvingades alla plötsligt byta från den stora båten till en mindre fiskebåt.
Båten styrde in mot en liten ö utanför kusten där barnen först kastades av för att få de vuxna att följa efter.
Flyktingarna simmade och vadade till stranden, samtidigt som den stora båten åkte i väg mot Europa.
– Vi kastades ner i vattnet, säger Hadeel.
Men Alans öde skulle inte bli deras.

De placerades i det egyptiska fängelset Karmouz efter att ha plockats upp av den egyptiska kustbevakningen.
I Karmouz fängslas de som överlevde Medelhavet, de som inte fiskades upp av räddningsbåtar, de som inte blev kvar på havsbottnen eller kvävdes till döds i låsta containrar.
De väcks tidigt på morgonen när fängelsevakten kommer in och hämtar tre fångar för att hjälpa till med maten. Sen måste varje grupp laga om maten för att få den ätbar.
Barnen får en halv timme i korridoren för att leka.
Jag pratar med henne på telefon från Alexandria, dit jag kommit för att träffe henne och barnen i fängelset.
I stället nåddes jag av glädjebeskedet att Sverige, Tyskland och Frankrike bestämt för att ta emot runt 70 fängslade flyktingar.
Bland dem fanns Hadeel och barnen. De skickades till Borlänge.
Den 10 augusti i år landade Hadeel och barnen i Sverige, Borlänge i Dalarna blev deras nya hemstad. Ett beigerosa radhus med rött staket deras nya hem.

Expressens fotograf Lisa Mattisson besökte familjen inför det här reportaget.
– Jag välkomnades med leenden och barnen visade direkt vägen till övervåningen där jag kände igen signaturmelodin från barnprogrammet ”Dinosaurietåget”, säger Lisa.
TV:n och soffan är gåvor från grannar.
– Haleed bjöd på turkiskt kaffe och hembakta kakor och berättade att familjen redan lärt sig många svenska ord, främst via Barnkanalen.

Kontrasten mot tiden i fängelset kan knappast bli större.
– Nu har barnen var sin säng. I fängelset fick de lägga sig på kartonger. De brukade säga ”vi sover på taggtråd”. Det var en mardröm som jag hoppas är över, säger Hadeel.
De har återvänt till livet, och i barnens ögon syns hopp och glädje.
– Nu väntar vi på att de ska få börja på dagis här i Borlänge.
rättade för sina barn att det snart var dags.
 
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)