Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 6 maj 2015

Replik på Zaremba

Utifrån Maciej Zarembas artikel serie är det nu de som reagerar
https://akademssr.se/reportage/svar-till-maciej-zaremba
Zaremba hävdar att Socialtjänsten börjar sin utredning med att ta ställning för eller emot mamman eller pappan. De hinner inte tala med barnet för att de är upptagna med att leta fel på den förälder de valt bort.

Barns behov väger tyngst

Jag vet inte vilken värld Zaremba lever i, men en barnavårdsutredning innebär att med strukturerade och evidensbelagda metoder samla in uppgifter om barns behov, föräldrars förmåga och den miljö barnet lever i. Underlaget analyseras och bedöms för att därefter ligga till grund för ett förslag eller beslut. 
En barnavårdsutredning är inte en rättsutredning. Är det bra eller dåligt? Socialtjänstens syfte är primärt att skydda utsatta barn. Även om misstänkta föräldrar och förövare friats i rätten kan de svikta i sin omsorgsförmåga och därmed utgöra en fara för barnets hälsa och utveckling. I Socialtjänstlagen och LVU väger barns behov av skydd tyngre än vuxnas rätt.

Välutbildade och kunniga

Zaremba gör gällande att socionomer är okunniga och inkompetenta.

För Zarembas kännedom är socionomer är en grupp välutbildade, kunniga och engagerade människor med minst tre och ett halvt års universitetsstudier och fördjupad kunskap i ett vetenskapligt ämne som heter Socialt arbete. 
Zarembas artiklar syftar till att ensidigt stärka föräldrars rätt. Det är vällovligt om det inte på samma gång skulle inkräkta på barns behov av skydd. I stället för att ge medialt utrymme åt journalist med tvivelaktigt syfte vore det bättre om Dagens Nyheter kunde ägna utrymmet åt att granska krisen i Socialtjänsten och rikta kraven där de hör hemma. Vi hjälper gärna till
 
Och en till
http://www.svt.se/opinion/article2902910.svt
Nu är inte socialtjänsten befriad från problem. Tvärtom. De mest akuta handlar om att arbetsbelastning är så hög att socialsekreterare och chefer flyr.
Akademikerförbundet SSR har utarbetat förslag till en Nationell Handlingsplan med konkreta åtgärder och ansvarsfördelning för att vända utvecklingen.
Det krävs en strukturerad introduktion i yrket och det behövs en garanti för tillräcklig bemanning för att undvika att de socialsekreterare vi har går in i väggen.
Utvecklingstjänster som specialistsocionomer, särskilda specialistutbildningar, en nationell chefsutbildning, bättre chefsstöd och lön i paritet med ansvar och kompetens måste till för att behålla, stimulera och motivera erfarna, engagerade socionomer.
Läget är alarmerande. Staten och kommunerna måste ta sitt ansvar för att förstärka socialtjänsten. Och det är bråttom!

Parallellt med att arbetsvillkoren måste bli bättre är det också nödvändigt med en ständigt pågående diskussion om innehållet i det sociala arbetet.
De dilemman som finns i vårdnadsärenden, och som Zaremba pekar på, är kända och det bedrivs forskning och utveckling vad gäller metodstöd, samtalsteknik och så vidare.
Men det är och förblir komplicerade frågor att hantera. Det kommer alltid att finnas behov av ytterligare forskning, mer av metodutveckling och ett ständigt fokus på samhällets, som ju socialtjänsten och domstolarna är en del av, underliggande synsätt och värderingar.
Desto mer beklagligt är det att artiklarna i DN inte fungerar som avstamp till en sansad, saklig debatt.
 
Synd att det är samma författare, att inte fler ger sig in i diskussionen och argumenterar.
Jag håller med om det mesta men det jag tycker saknas i debatten är att man måste rätta till om man gör fel. visst skall barn sättas först och deras väl och ve är prio ett. Men om man upptäcker att man gjort fel så skall man rätta till och det sker inte så ofta som det borde.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)