http://www.dn.se/kultur-noje/kajsa-ekis-ekman-verkligheten-gar-forlorad-bland-pastadda-skandaler-och-snyfthistorier/
Tesen är häpnadsväckande: hela det svenska rättssystemet och socialtjänsten styrs av ett dolt manshat, som gör att en mängd oskyldiga män förlorar vårdnaden om sina barn och till och med spärras in.
Sedan beskrivs två mord, begångna av kvinnor på sina barn. Ett av fallen är tjugo år gammalt och det andra skedde för tre år sedan. Mord på barn, filicid, är relativt ovanligt i Sverige. 4–5 barn mördas per år, en majoritet av sina föräldrar – drygt hälften av förövarna är män. Zaremba väljer ut två fall där kvinnor har mördat sina barn och där incestanklagelser mot fadern har funnits med i bilden. I det första fallet underlät socialtjänsten att ingripa trots att det fanns misstankar om att allt inte stått rätt till. I det andra fallet var det tvärtom – ”till kvinnornas förtvivlan ställer sig inte samhället på deras sida” och enligt deras avskedsbrev är det därför de dödar dottern och sig själva. Vi blir alltså kvar med ett (1) fall där socialtjänsten inte gjort vad den ska. Dock fanns det ingen oskyldig inspärrad man med i bilden.
Under 90-talet, hävdar Zaremba, rådde en incestvåg. Källa: P C Jersild och en anonym manlig socialsekreterare som säger att ”under 90-talet förekom anklagelsen för incest i vart och vartannat vårdnadsärende”. Citatet av socialsekreteraren är hämtat från en avhandling av Maria Eriksson, som använder det för att bevisa fördomar hos vissa socialsekreterare, men det underlåter Zaremba att berätta.
År 1995 anmäldes 242 fall av våldtäkt mot barn – 2008 anmäldes 1 800. BRÅ skriver i rapporten (2011:6) om den typen av fall Zaremba syftar på, där anmälaren är någon som inte bevittnat övergreppet utan anmäler på grund av en misstanke: ”Fall av dessa olika typer var antingen obefintliga eller mycket sällsynta i materialet från 1995, men var vanligare i materialet från 2008.”
Efter denna utvikning är vi tillbaka i artikelseriens poäng: en mängd pappor i Sverige är oskyldigt anklagade för övergrepp. Hur vet Zaremba att de är oskyldiga? Ja, rätten dömer nämligen till deras fördel. Och det är precis vad Zaremba lyckas bevisa, utan att märka det själv. Efter fem artiklar och femtio tusen tecken har vi hört många ”osannolika historier” och moraliska omdömen, men av de utlovade dolda drivkrafterna syns intet. Av de påstådda skandalerna har samtliga rättats till. Adam har fått tillbaka vårdnaden efter knappt två år. Ronny har fått ensam vårdnad om sin son, som han inte sett på tre år. Lars har också ensam vårdnad och bor med sin dotter på hemlig adress medan modern sitter i fängelse. Bengt har fått umgängesrätt, även om modern trotsar dessa beslut. Erik K fick tillbaka vårdnaden och de ansvariga på kommunen har fått lämna sina jobb. I inget av fallen med de dödade barnen hade mödrarna ensam vårdnad.
Ja, det enda fall där rättvisa faktiskt inte skipats är fallet med kvinnan som inte saltade maten. Hon är den enda som inte ens får skicka brev eller tala i telefon med sitt barn och där socialtjänsten inte lyfter ett finger. Och det är också det enda fall som Zaremba inte benämner ”könsfördomar” utan korruption i allmänhet.
Det närmaste Zaremba kommer en riktig granskning är att hitta femton fall av ansökningar till JK för skadestånd. Femton fall av oskyldigt dömda alltså – åtta gäller Thomas Quick. Vi blir alltså kvar med sju fall. Bara två av dessa handlar om män som friats efter att ha fällts för att ha förgripit sig på sina döttrar. Två fall på tio år, alltså. Men Zaremba tillägger suggestivt: ”Det kan finnas flera.”En till som ger sig in i debatten
Om Zaremba hade studerat Maria Erikssons forskning i stället för att rycka ut lösa citat, hade han funnit att i 71 procent av de fall av vårdnadstvister där uppgifter om våld finns görs ingen riskbedömning för barnets välbefinnande.
Vad gäller sexuellt våld, finns det en annan skandal att gräva i: av alla anmälda sexualbrott leder endast en procent till åtal, enligt en rapport från BRÅ 2012. Andelen uppklarade brott är dessutom betydligt lägre när det gäller sexualbrott mot barn.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article20856396.ab
Utan åthävor plockar Kajsa Ekis Ekman isär Maciej Zarembas granskning om vårdnadstvisterna (DN Kultur 25 juni).Som sagt det gäller att ha på fötterna och ha fakta och rätt fakta. Det jag tycker är tragiskt är att man nu missar de fall som faktiskt finns av felbehandlade föräldrar och därmed barn.
För några år sen gav sig Zaremba i kast med alla ”kränkta” människor – funktionsnedsatta, homosexuella, transpersoner et cetera – och särskilt dem på Stockholms universitet. När jag följde honom i spåren hamnade jag hos en rektor som inte fanns, institutionen som var hans case hade upphört att existera sen länge. Av alla anmälningar – enligt Zaremba en veritabel epidemi – hade en (1) lett till skadestånd. Slutsatsen av min granskning av hans granskning, var att det nästan är omöjligt för den som känner sig diskriminerad att få rätt.2011 mixtrade Zaremba med fakta om en kommunal respektive privat skola i Umeå, allt i syfte att påvisa att den kommunala skolans problem var det pedagogiska flummet. Skolverkets och andras utredningar om friskolesystemets segregerande konsekvenser, struntade han helt i.
Som Erik Wijk konstaterar, i ett större porträtt av Zaremba i Svenska Dagbladet 1997, går hans journalistik ut på att ”håna idén om jämlikhet”. Udden är alltid riktad mot välfärdstaten och arbetarrörelsen.Waxholmskonflikten 2004 satte han ful- och felciteringen i system. Byggnads kamp för kollektivavtal – även för polackerna och letterna - förvanskade han till främlingsfientlighet. Kollektivavtalet och facket målades i en brun färg som fortfarande sitter i.Året därpå resulterade hans skamlösa arbetssätt i att redaktören på Ordfront Magasin fick sparken. I samband med det föreslog Zaremba att ”medvetna lögner” och sånt som ”förvirrar” ska vara åtalbart. Det är en syn på yttrande- och pressfrihet som passar diktaturer.Med en sån lagstiftning hade Zaremba riskerat livstid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar