Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 18 maj 2015

Handfängslad 9 åring på rätts psyk

På rättspsyk tvingades de handfängsla ett barn iallafall i Västerås
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=112&artikel=6164799
– Det var en väldigt olycklig, ovanlig situation som förekom där ett barn blir väldigt våldsam och det var svårt att hantera situationen och hans mående, säger Margit Farkas som är verksamhetschef för barn- och ungdomspsykiatrin inom Landstinget Västmanland
På frågan om vakterna satte handfängsel bakom ryggen eller framför pojken kan inte Margit Farkas svara, men säger att hon ska återkomma om det.
Pojken som hade kommit till BUP för tredje gången för utredning var ingen okänd patient, men något hände på mottagningen som gjorde han varvade upp och blev våldsam.
 
Tycker inte det spelar någon roll om det var framför eller bakom egentligen.
Men frågan är om det inte fanns andra sätt att lugna pojken än att sätta på honom handbojor.
– Faktum är att barn med funktionsnedsättning och utan funktionsnedsättning som är rädda och i affekt kan bli lika ohanterliga som en vuxen person.
– Vi är skyldiga att om behovet uppstår fasthålla någon, oavsett vilken ålder, säger Margit Farkas.
– I den här situationen där var det det säkraste sättet att fasthålla pojken, att sätta handbojor på honom. Men som sagt vi tycker inte att det var ett bra sätt, säger Margit Farkas, som även har gjort en avvikelserapportering efter själva händelsen.

Har ni följt upp det här med pojken efter händelsen, hur mådde han i den situationen att få handfängsel?

– Jättebra fråga, men jag kan inte svara på det. Jag har inte undersökt det. Men jag kan återkomma om det, säger Margit Farkas till P4 Västmanland.
 
Tycker också att det är allvarligt att ansvarig inte vet hur det gått eller hur pojken mår. Att man bara utgår ifrån att allt gått bra att det är som det skall.
 
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)