Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

lördag 9 maj 2015

Maskrosbarn

Det finns en organisation som kallas Maskrosbarn. Det är de barn som lever med föräldrar med missbruk eller psykiska problem. Dessa barn får ofta vara vuxna i förtid. De flyttar ofta p.g.a. föräldraans oförmåga att betala räkningar i tid.  en av dem skriver: Att flytta runt
http://www.maskrosbarn.org/for-ungdomar/att-flytta-runt/
Jag har flyttat många gånger i mitt liv. Jag flyttade som allra mest i tonåren. Jag flyttade fram och tillbaka mellan mamma och pappa när de hade separerat. När jag till slut hade bestämt mig för att bara bo hos mamma så bråkade vi och jag tvingades att packa mina väskor och flytta tillbaka till pappa. När jag var 16 år flyttade jag ihop med min dåvarande pojkvän i ett hus som vi hyrde ute på landet. Men där vågade jag inte vara ensam, så när min pojkvän jobbade så bodde jag hos mamma. Men jag var alltid redo med mina väskor för att kunna åka till huset. När jag var 17 år fick jag en egen lägenhet av socialtjänsten. Jag visste att jag inte fick bo där för alltid, utan jag var hela tiden tvungen att leta efter någon annanstans att bo. Min största längtan och önskan var att få flytta till en plats, vilken som helst egentligen, bara jag fick stanna där för alltid.
 
Efter ett år när det kontraktet gick ut så var jag tvungen att flytta till en by där jag aldrig tidigare hade varit för att det var det enda stället som det fanns lägenheter på. MEN, det var ett förstahandskontrakt, så jag kunde bo där precis så länge som jag ville. Jag tog studenten och började jobba, och jag kommer ihåg känslan när jag fick betala min egen hyra för pengar som jag själv hade jobbat ihop. Jag ringde till socialtjänsten och sa ”Tack för allt! Men jag behöver inte ha hjälp från er mer”. Jag växte. Jag blev vuxen. Jag blev självständig och fri.
För fyra veckor sedan så flyttade jag… igen. Och vet ni, det gör inte ont längre. Jag blir inte orolig eller otrygg av att flytta. För det ända som händer när jag flyttar är att mitt boende ser lite annorlunda ut och att jag får ta en annan väg till jobbet. Det som var jobbigt med att flytta som barn och tonåring var att aldrig veta. Jag hade inte kontroll över min situation. Jag kunde inte påverka mycket i mitt liv. Det kan jag idag. Tryggheten jag känner sitter inte i väggarna i min lägenhet. Den finns inuti mig. Tryggheten jag känner har tagit ÅR att jobba mig till. Med år av terapi, nykterhet, träning, fantastiska vänner, reflekterande, gråt, gemenskap och gränssättning har jag byggt upp den här tryggheten som jag tar med mig vart jag än flyttar. 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar