Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 21 maj 2015

Malena Ernmans dotter

Nyss talade Malena Ernman om att hennes dotter har Aspergers. Hon berättar öppenhjärtligt om hur det har varit.
http://www.expressen.se/halsoliv/halsa/det-har-varit-ett-helvetiskt-ar/
– Hon kom hem från skolan, ville inte äta, slutade prata, slutade läsa, slutade vilja – slutade fungera helt enkelt. Lukter, ljud, allt blev förstorat, jobbigt och svårt. Vi slussades mellan ätstörningsenheten och BUP, hon rasade i vikt och under några månader var hon riktigt illa ute. Ingen kunde göra något innan hon var stabil i vikten.

Det är så många som är i samma situation som hon – som känner sig ensamma och maktlösa.

– De ringde från skolan, vi hämtade henne och slussades sedan mellan olika läkare, vårdcentralen, akuten, det togs blodprover – vi visste inte vad det var och Greta ville inte prata och inte äta. Hon var bara väldigt ledsen och deprimerad och ville inte gå till skolan, ville inte vara där. Vi var hemma med henne 24 timmar om dygnet. Hon ville mest sitta i soffan med oss.

Mitt i detta känslomässiga kaos skulle Malena sjunga krävande barockopera.
– Det var dessutom en mycket fysisk roll. Jag dansade, gjorde akrobatik och hade en muskelkostym på mig som gjorde att jag badade i mitt eget svett varje kväll. Varje föreställning var som ett tre timmars träningspass!
Till slut orkade inte kroppen längre. Malena kollapsade – tre gånger. Fem föreställningar fick ställas in.
– Jag svimmade bakom scenen när jag skulle göra entré. Kungen och drottningen var där, Säpo var på plats och det var högtidligt värre. Precis när jag skulle börja sjunga tuppade jag av. Jag vaknade med huvudet i dirigentens knä. "Skyll på mig", sade han. "Jag är ändå alltid försenad". Publiken fick vänta en kvart, sen vaknade jag till och gick in och gjorde en jäkligt bra show! Det var ingen som märkte något...

– Aspergers i sig är inget problem, säger Malena. Det är snarare en begåvning man har. Problemet är att man ofta inte kan spela ett socialt spel – i Gretas fall tycker hon inte om ytliga saker, som att prata om killar, smink eller Iphones – och hur samhället bemöter de som är annorlunda, som tänker på ett annorlunda sätt. Så fort man inte är som alla andra hamnar man i utanförskap och en mobbning, som kanske inte syns. I vårt fall fick Greta diagnosen i tid, eftersom hennes kropp reagerade så våldsamt på utanförskapet att hon slutade äta.

Greta har aldrig haft problem med vänner. Det var inte förrän nu, när vissa blir tonåringar och andra stannar upp, som utanförskapet blev tydligare.
– Skolan säger att problemet är att hon är för tyst och att hon inte tar tillräckligt med plats. Och det stämmer ju väl överens med den generella bilden i samhället i dag där social kompetens värderas skyhögt över faktisk kunskap – det är ju fruktansvärt! Och en livsfarlig utveckling tycker jag. Jag var lika tyst när jag var liten. Jag kunde ligga på golvet tolv timmar i sträck och skriva noter och ansågs vara en supernörd. Jag blev mobbad, men hade en enorm trygghet i musiken. Jag kunde sjunga och därför blev jag accepterad – annars hade jag nog varit väldigt mycket utanför.

– Nu mår Greta väldigt bra igen, säger Malena. Hon dansar flera dagar i veckan och spelar teater - på scen säger hon att "hon är i karaktär" och då är hon inte blyg. Det var samma sak när hon satt i direktsändning i "Vi i 5:an" när hon var som mest sjuk. Hon hade inte pratat med någon i klassen på flera månader, men gick dit, var trygg och lugn – alla andra var alldeles skakiga - och svarade rätt på nästan alla frågor.
 
Hon berättar för att göra det lättare för andra att berätta, för att få förståelse. Det talas ju så mycket om ADHD men inte så mycket om andra diagnoser, som är lika vanliga.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)