Hör ibland att den är så viktig att man låter barn bo kvar i inte helt bra förhållanden bara för att anknytningen är så viktig.
Räcker det inte med kärlek?
Har hört de som säger att ett barn som har en bra anknytning klarar...
Hur trasigt skall ett barn vara för att slippa undrar jag?
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=334&barns_anknytning
Anknytning är i grund och botten starka känslomässiga band mellan människor. Att man tycker om, men också att man känner tillit och förtroende för, varandra. Att gå att lita på är en grundbult i ett gott föräldraskap.
Sett i det här perspektivet är det inte kärlek som är anknytningens viktigaste byggsten. Kanske är det faktiskt till och med bättre med en relation som präglas av stabilitet och förutsägbarhet och att man tycker om varandra, än en relation som bygger på stark kärlek, men som också präglas av starka känslosvängningar och bristande omsorg.
I anknytningssammanhang spelar varken kön eller biologiskt släktskap någon roll. Vi är alla rustade för att ta emot ett litet barn.
Barnet har också förmågan att knyta an till fler än en, men inte hur många som helst. Man brukar prata om att det finns ett behov av ”specifik” anknytning – det utvecklas ju inga djupa relationer om vårdaren ständigt byts ut.
Utöver föräldrar är det vanligt att det också uppstår anknytningsrelationer till syskon och far- och morföräldrar, liksom till barnflickor och förskolepedagoger.
Det starkaste sociala bandet är anknytningen och för att den ska utvecklas optimalt så krävs det anpassning och inlevelseförmåga - från båda parter.
Barnet kan sägas vara förprogrammerat att vara följsam mot sina föräldrar för att ha så stora chanser som möjligt att överleva. Ytterst handlar det alltså om att inte riskera att bli övergiven – och dö.
Anknytningsrelationen är i grunden ojämlik ur ett biologiskt perspektiv. Barnet är helt beroende av den vuxna, medan den vuxna i vissa lägen kan prioritera annat än barnet.
Om barnet skiljs från sin vårdare kommer det att leda till ångest, och om separationen varar länge också till protester, förtvivlan och till sist uppgiven apati. Turligt nog har ju de allra flesta barn flera anknytningspersoner som kan ta över i ett sådant läge.
Det har också visat sig att det skapar en större otrygghet hos barn att utsättas för upprepade separationer, eller hot om sådana, än att vara med om en enda definitiv separation (som vid adoption, eller dödsfall).
Men det är inte bara separationer som kan skada en anknytningsrelation. Om den vuxne alltför ofta inte svarar på barnets signaler, eller svarar på ett oförutsägbart sätt, kommer anknytningen att påverkas.
En allvarligt skadad anknytning uppstår om anknytningspersonen, som ska representera trygghet, samtidigt utgör ett hot. En förälder som utsätter sitt barn för misshandel, vredesutbrott eller försummelse skapar ett känslomässigt kaos hos barnet som tvingas söka skydd hos den det samtidigt söker skydd ifrån.
Utifrån anknytningsteorin så utvecklas självständighet tvärtom med utgångspunkt i en trygg anknytningsrelation. Att ha starka och nära band till någon gör att man också litar mer på andra människor, och därmed inte är rädd för att söka sig ut i världen.
Rådet blir därmed att inte forcera fram självständighet, och att vara lyhörd för det specifika barnets behov och signaler.
De anknytningsmönster man utvecklar som barn kommer att återspegla sig i de relationer man har till andra människor under hela livet, både vad gäller stabila och harmoniska relationer och självständighet.
Samtidigt är inte anknytningsmönster något statiskt. Hur negativa erfarenheter vi än bär med oss ifrån barndomen, kan vår förmåga att knyta an förändras och förbättras, om vi gör nya positivare erfarenheter tillsammans med till exempel en vän, en kärlekspartner eller en psykoterapeut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar