Är barnen bråkiga?Ofta har du som förälder ett finger med i spelet.– Många onödiga konflikter bottnar i att vi som vuxna inte lyssnar på barnen eller tar dem på allvar, säger psykologen Karl Eder.
Hur många barn har karln själv som han testat på?Trotsiga barn och inkonsekventa föräldrar. Karl Eder, som är psykolog med KBT- inriktning, upptäckte tidigt ett mönster hos de familjer han träffade inom barn- och ungdomspsykiatrin. Slutsatsen, som resulterade i boken ”De 7 vuxensynderna - föräldrars vanligaste misstag och hur du undviker dem”, var att föräldrarnas ofta ganska simpla tankevurpor är de största bovarna i många av de konflikter vi har med våra barn.– Det kan vara att inte ta barn på allvar, eller att vi inte anstränger oss för att se saker ur barnets perspektiv utan utgår från att vi vet bäst. Risken är att man skapar problem som inte funnits där annars, eller som inte finns egentligen, säger Karl Eder.
– För att ta ett exempel. Vi vuxna pratar om och oroar oss för dataspelande, men är det verkligen så illa? Kanske kan det vara som vilken social aktivitet som helst, som vi faktiskt i måttlig mån kan ägna oss åt tillsammans? Att avfärda ett sån't intresseområde är att ta bort en kontaktyta, säger han.
Inga pekpinnarKarl Eder betonar dock att han inte vill lägga sten på börda - alla råd och tips kring föräldraskap och uppfostran kan medföra att man börjar fundera så mycket över sin föräldraroll att det i sig blir ett problem, menar han.
Har du barn själv?Men visst kan man kunna mycket om barn trots att man inga har. Hur är det med dagisfröknar, förskolelärare. Många unga och har inga egna barn. Samtidigt minns jag med ett skratt i mungipan en av tjejerna i vår föräldra grupp Hon var dagis fröken. Hon berättade om hur larvig hon tyckte föräldrarna var då de skulle lämna sina barn. Att de daltade. Hon kunde ju ta hand om dem, barnen lika bra.
– Nej, inte än. Och jag tänker inte ”nu kan jag allt”, haha. Möjligen har det gjort det lite lättare för mig i arbetet med boken, att jag kan betrakta situationer utifrån. Sedan är det en annan sak i faktiska relationer och situationer. Jag har ju kollegor som har samma bakgrund som jag, men ändå hamnar i de här situationerna med sina barn varje dag.
Men någon hon fick själv Vilken pina hon var för det var ju ingen som kunde hennes barn som hon själv. Det var hon själv som berättade det och gjorde sig lite rolig över sin upptäckt.
Men visst kan det vara så att man kan mycket om barn trots att man inga har.
Kan han ha rätt trots att att han inte har egna barn? Ja visst
Här är de 7 synderna. Bedöm själv:
De 7 vuxensynderna
– och hur du undviker dem!
1 Att inte ta barn på allvar
Lyssna på hur barnen upplever situationen. Förutsätt inte att du vet vad som är bäst. Lyssna på vad barnet verkligen säger, tänk inte att barn inte klarar av att höra vissa sanningar. Prata med dem och förklara - men anpassa förstås utifrån barnets ålder och språkliga förmåga.
2 Att utgå ifrån ett vuxet perspektiv
Ansträng dig för att se saker ur barnets perspektiv. Vid en skilsmässa kanske föräldrarna fokuserar på barnets känslomässiga upplevelse, men glömmer hur praktiska omständigheter också förändras. Att bo på olika ställen varannan vecka, att få med sig rätt grejer... Inkludera barnet i samtalet - det är inte säkert att ditt barn tänker som du.
3 Att värdera beteenden
Vilka intressen är bättre än andra? Som dataspelande kontra bokläsning - försök att inte förmedla att det ena är mer värt. Vi har som vuxna lätt för att tillskriva barns beteenden något slags uppsåt. Om de inte anstränger sig i skolan är de lata, om de slåss är de elaka - men det finns alltid en mer konkret förklaring.
4 Att generalisera i stället för individualisera
Alla barn har inte samma behov - tänk ”vad behöver det här barnet?” Vi måste se vad barnet klarar av. Och hymla inte med att barn kan ha olika svårigheter - vi behöver prata om det, utan värderingar, och hjälpa i stället. Visa att det är normalt att alla är olika. (Håll kravnivån precis i överkant av ett barns förmåga och höj den gradvis.)
5 Att över- och underdriva barns svårigheter
Om barnet inte reagerar som vi förväntar oss exempelvis i en krissituation tror vi det är något ”fel”. Vi fortsätter därför jobba utifrån att ”barnet borde må dåligt av detta” - medan vi då faktiskt jobbar mot barnets upplevelse. Att underdriva rädslor kan handla om att vi förklarar bort barns svårigheter med våra egna erfarenheter. Lyssna på vilket stödbehov barnet själv uttrycker.
6 Att oroa sig för barns oro
Det som ofta känns naturligt i en ångestsituation, att springa därifrån snabbt som tusan, är ofta precis det som förstärker ångesten nästa gång. Dessutom triggar barns oro i gång en oro hos föräldrarna, som i sin tur bekräftar barnets oro. Försök hantera barnets oro och ångest, utan att förstärka den.
7 Att vara inkonsekvent
Sträva efter struktur i vardagen - regelbundna rutiner minskar stress och konflikter. Brist på konsekvent beteende är en källa till onödiga bråk. Håll vad ni lovar! Väldigt ofta handlar så kallat trotsbeteende om att vi som föräldrar belönat fel beteenden. Kom gärna överens om regler tillsammans med barnen, men inte just när det pågår.
Får väl försöka få tag i den och läsa och göra min egen bedömning....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar