Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 6 februari 2015

Självkänsla

Hur blir man en bra förebild? Hur är man om man är en bra vuxen? För mig har det inte varit något jag funderat på för egen del men jag har ofta funderat på varför en del andra inte verkar vilja bli vuxna Varför är det så många som inte vill bli/vara vuxna, inte vill ta ansvar? Hur blev det så svårt? Är det för höga omedvetna krav? Man skall vara si eller så? Hörde ett program om vikt att så många unga tjejer bantar. http://www.svtplay.se/video/2653654/aktuellt/aktuellt-4-2-21-00-textat (22.13 in i programmet) Varannan flicka tycker att hon är överviktig trots att det inte är så. Det är bara  12 % som ä'r det. Bland pojkar tycker 25 % att de är överviktigamen det är bara 17 % som är det. Var 5:te flicka på 13 år har bantat. Flickan i inslaget talar om att hon inte känner att hon är värdig om hon är äverviktig.
Varför har vi skapat normer som ingen orkar eller klarar att leva upp till. En bild/ ett ideal som inte stämmer.
Jag tror att det handar mycket om självkänsla. Om vi tycker om oss själva eller inte. HIttade en som bloggar om det och skrev så bra:
https://familjekompetens.wordpress.com/2015/02/05/men-var-egen-sjalvkansla-da/
Jag upplever att det pratas mycket om hur vi kan ge näring till våra barns självkänsla och det är bra. Men hur är det med vår egen? Vad påverkar vår egen självkänsla? Hur kommer det sig att en svag självkänsla är en folksjukdom? Att sjukskrivningarna och den psykiska ohälsan ökar?
Och att ordet utmattningsdepression etablerats just i den tid vi lever nu?
Jag tänker att en ok självkänsla handlar om att ha en ok relation till sig själv. Att tycka att jag duger även med mina svagheter. Då vågar jag också uttrycka mig mer personligt till andra, säga ja till det jag vill och nej till det jag inte vill. (Även om livet ofta är en balansgång mellan mina och andras behov och självklart blir det andras behov som får gå före ibland). Världen rasar heller inte om något inte blir som jag tänkt mig.
Självkänslan kan vi inte snickra på alldeles själva hemma på kammaren utan den hämtar näring i samspel med människor som är betydelsefulla för oss. Ofta människor i nära relationer. Vi behöver få känna oss värdefulla, att vi kan bidra till omgivningen.
Självkänslan mår också bra när vi lever våra liv nära våra egna värderingar
 
många föräldrar fortfarande lever i tron att man kan TALA OM för sina barn/tonåringar hur de ska leva sina liv. Att man kan sätta barnen i en soffa och sedan berätta hur de ska göra. Dessa ord betyder nästan ingenting om vi själva inte lever som vi lär.
Det har mycket större påverkan om vi gör tvärtom, bara lever enligt våra värderingar och inte pratar så himla mycket om det.
Avslutningsvis så blir det fler frågor:
Skulle både vi själva och våra barn/nära må bättre om tänkte efter vilka värderingar vi har inom olika områden i livet och försöka leva våra liv lite mer så?
Eller i alla fall konstatera att vi har dessa värderingar men att det inte är möjligt att leva enligt dem just nu?
 
Texten är såklart mycket längre. Har bara tagit en del så följ gärna länken och gå in och läs.
Men jag tror att mycket ligger där, i vår egen självkänsla. Om vi tycker om oss själva så kan vi vara bra förebilder. Om vi tycker om oss själva är vi inte rädda för ansvar eller att bli vuxna med ännu mera ansvar. Du duger och du är bra. Älska dig själv.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)