Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 23 februari 2015

Man ångrar inte sina barn

En artikel om ett familjehem i Dagen fångade mitt intresse. http://www.bpis.se/man-kan-aldrig-angra-sina-barn/
När socialtjänsten beslutade att placera de två flickorna i Linalies familj var både myndigheterna och familjen medvetna att det här uppdraget skulle vara mer problemfyllt och svårare än vanligt. Men ingen väntade sig det som kom:
– Placeringen blev föremål för en rättsprocess som pågick i flera år. Trots att domstolen flera gånger slog fast att socialtjänstens beslut var rätt utsattes vi som familj för hot, anklagelser och ryktesspridning på nätet. Vi utsattes för stöld, jag blev hotad, beskylldes för att vara en sektledare och fick ha larm på mig. Man hotade med att sätta eld på vårt hus.
– Men i dag känner vi oss inte hotade längre.
Linalie säger att allt som hänt har tagit mycket kraft och energi, men att det samtidigt fört familjen väldigt nära varandra, på ett bra sätt.
– Vi har fått mycket bra hjälp av myndigheterna och jag ser att Gud har varit med i matchningen mellan tjejerna. De har samma intressen och är både goda vänner och systrar.
Kände du aldrig att du ångrade ert beslut?
– Nej, aldrig, inte ens när det har varit som mest turbulent. Man kan inte ångra sina barn. En del barn bär man inom sig innan de föds. Andra kommer till en på ett annat sätt. Kärleken är lika stark för det, även om den är olika. 
Ja man tar hjälp där den finns. En del i tron andra i sport eller föreningsliv. Det viktiga är att banren får en trygg lugn plats att växa och utvecklas.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)