Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

tisdag 24 februari 2015

Sjuka barn ger sjuka föräldrar

Att ha sjuka barn frestar på. Iallafall om de är sjukare än andra barn. Hörde en som intervjuades som sa att man idag flyttas runt, det inte verkar vara någon som är ansvarig. Det gör att man utöver frustrationen över att inget kunna göra då barnet är sjukt bli någon sorts medicinskt ansvarig. Man behöver dubbelkolla allt. Deras barn hade fått fel medicin, fel mängd och annat. Man är tillsist så slut att man inte orkar med vare sig själv eller andra.
Hittade en artikel om just det.
http://www.bpis.se/foraldrar-till-sjuka-barn-kan-bli-utbranda/
– Inte så konstigt egentligen, tyckte jag, men jag började fråga föräldrarna hur de egentligen mådde och fick svar som: ofta irriterad, sover dåligt, slutat göra roliga saker, får ingen tid över för mig själv. Till det kom huvudvärk, yrsel och magproblem.
När Lindström lite senare gick en kurs om utbrändhet insåg hon att det var precis det som en del föräldrar drabbats av – men till skillnad från att ”gå i väggen” på jobbet så kan föräldrar inte sjukskriva sig från sina barn.
Vanmakt
– Det finns en vanmakt i situationen och så småningom ser man ingen utväg. Och vem ska man prata med? Föräldrarna vill inte gärna ta upp sina egna bekymmer när de är på läkarbesök med barnet, för att inte skuldbelägga det.
På direkta frågor berättade föräldrarna att de kände skuld över att inte räcka till, varken för det sjuka barnet, för syskonen eller för varandra. Det fanns också föräldrar som talade om att de hade gjort saker mot barnet, som de aldrig i sitt liv trodde att de skulle kunna göra.
Började forska
Caisa Lindström började undra om det bara var just de mammor och pappor hon träffade som drabbats, eller om det här var vanligt.
Det ledde till att hon började forska om föräldrar till barn med de kroniska sjukdomarna, diabetes och tarminflammationer.
I slutet av 2007 skickade hon ut en enkät till 418 föräldrar. 80 procent av mammorna svarade, 60 procent av papporna.
– Det är en bra svarsfrekvens.
Till dessa kom en kontrollgrupp med föräldrar till friska barn,
– För att det ska vara vetenskapligt korrekt, förklarar hon.
Resultatet hon fick in var intressant för henne som forskare, men som kurator blev hon förskräckt:
– Är det verkligen så illa? undrade hon.
Utbrändhet
Det visade sig att 36 procent av föräldrarna med sjuka barn drabbats av utbrändhet mot 20 procent i kontrollgruppen.
Det var störst skillnad mellan mammorna, 42 procent mot 20, däremot var skillnaden mellan papporna liten.
Lindström tittade på en hel mängd bakgrundsförhållanden som socioekonomiska faktorer, om föräldrarna hade arbete, deras utbildning, om de levde ensamma med barnen och deras etnicitet, men, säger hon:
– Ingen av dessa faktorer hade något samband med utbrändheten.
Inte heller påverkades resultatet av hur länge barnet varit sjukt eller av hur allvarlig sjukdomen var, något man skulle kunna tro, menar Lindström. Man kan också tycka att det upplevda stödet från den andra föräldern eller ens nya partner skulle påverka, men nej, det gjorde det inte.
Gav utslag
Däremot gav variabeln ”egen tid” utslag.
– Ju mindre tid för sig själv, desto större risk att bli utbränd. Även sömnen hade betydelse, framför allt för mammorna.
En annan viktig faktor var praktisk hjälp från släkt och vänner.
 
Hon beskriver hur de jobbade med problemen och hur olika det var mellan man och kvinna.
 Hur jobbet kan bli ett andningshål för en del medan det blir en belastning för andra. Bra artikel
Tror att det kan vara väldigt jobbigt att ha ett sjukt barn. Att ständigt oroas, inte orka, inte räcka till, orka se varandra som par och även se och räcka till för syskon. Har du någon i din omgivning med barn som är sjuka? Du kanske skulle kunna ge familjen lite tid? En städning, ta hand om tvätt eller disk eller rensa rabatter.

Har en annan aspekt på det hela. Minns då jag var liten. Min yngre syster var ofta sjuk. Alla frågade hur det var med henne. Mig hejade man bara på. Sedan rörde sig samtalen om henne. Som liten vill man ha uppmärksamhet, bekräftelse. Men det sjuka barnet är ofta det som får mest.  Eftersom hon var hemma, inne, hjälpte hon till eftersom hon inte hade så mycket annat att få tiden att gå med. Det blev hon som var den duktiga medan jag alltid fick höra att jag borde vara som hon. Det har inte skapat någon osämja oss emellan men jag har ibland tänkt på det som vuxen. Hur viktigt det är att inte göra skillnad.
Sjuka barn kan skapa mycket hos sin omgivning. Bra att det uppmärksammas.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)