Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 25 februari 2015

Föregångare vad gäller barnaga eller?

Barnaga är inte tillåtet i Sverige. Vi tog ett beslut att man inte fick slå barn i Sverige. Men om beslutet skulle tas idag. Skulle det bli likadant frågar sig en skribent.
http://www.bpis.se/sverige-skulle-inte-gatt-i-taten-mot-barnaga-i-dag/
En ordningsvakt dunkar en nioårings huvud i ett stengolv. Det är hemskt att se. Men nej, givet det polis- och väktarvåld som på senare år väckt allmän förfäran för att så småningom frias i rätten, är det inte särskilt förvånande. Det förvånande med stengolvsskandalen är snarare det försvar som kort efter att bilderna spreds mobiliserades bland ”vänner av ordning”. Exempelvis konstaterade Hanne Kjöller med osvikligt snusförnuft att hur mycket våld som uppstår i situationer av detta slag inte avgörs av den vuxne i överläge. Det beror ”också på den som blir fasthållen” (DN 10/2). Likaså tvekade inte Skånepolisens informationsdirektör Lars Förstell inför att påpeka att nioåringen hade fräst och spottat, och att det faktiskt var för hans egen skull som huvudet trycktes i golvet: ”Om vakten hade släppt honom hade han kunnat springa ut i vägen och bli påkörd”, sa han – trots att händelsen inträffade på Malmö Centralstation (Aftonbladet 9/2). 
Det nya, och ur ett historiskt perspektiv, häpnadsväckande är (1) att det försvaras när det gäller våld mot barn och (2) att det försvaras i Sverige. Just i avståndstagandet från våld mot barn har Sverige nämligen skilt sig från mängden. Det är faktiskt ingen överdrift att säga att Sverige i denna barnrättsliga fråga varit världens främsta föregångsland. Så unik är vår insats att den utgör exempel på när globaliseringen kan spåras från ett enskilt land till resten av världen.
 
Han berättar om hur Sverige har varit med och påverkat andra länder i deras syn på barnaga. Det konstiga är bara att vi inte riktigt lever som vi lär.
Vilket avtryck vill vi göra i världen? Kanske har frågan aldrig varit så relevant som nu – och så undertryckt. År 1979 gick Sverige i bräschen för att förbjuda all form av fysiskt våld mot barn. Det var en historisk händelse som snart skulle sätta världen i gungning. Dess verkan i andra länder märks fortfarande. Att Sverige i dag skulle gå i täten för en liknande reform är dessvärre osannolikt. Jämfört med andra länder har förändringens princip gett vika för anpassningens, och för våld av såväl fysiskt som symboliskt slag tilltar toleransen. 
Ta landet Malaysia, där jag för tillfället befinner mig. Förra året blev ett malaysiskt par påkomna med att på svensk mark slå sina barn. Paret omhäktades av Solna tingsrätt och en rättegång inleddes. Den yngsta sonen berättade hur pappan hade hållit fast hans armar medan mamman slog honom med en galge. Den näst äldsta sonen uppskattade att han åtminstone blev slagen 1 000 gånger per år. Båda föräldrarna dömdes till fängelsestraff, 10 och 14 månader vardera, och i Malaysia var indignationen stor. Familjeministern Datuk Seri Rohani Abdul Karim kritiserade domen i tv, kampanjen #swedenletthemgo lanserades och svenska barns bortskämdhet hånades i pressen. Att händelsen likväl fungerade som tankeställare märks nu, ett år senare, när malaysierna dagligen debatterar agafrågan och det faktiskt ser ut som att ett lagförbud kan bli verklighet.
Ja hur är det? Vi var bland de första som skrev på barnkonventionen men vi har inte gjort den till lag. Vi var tidiga med att förbjuda barnaga och ändå är det de som försvarar den.  Jag har kastat om texten lite men följ gärna länken och läs hela texten.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)