Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 9 januari 2015

Vissa poliser är underbara. Bara så ni vet

Brukar läsa en krönika av en polis. En kvinna som dessutom är ifrån det jag ser som min hemstad. Det är där jag bott längst tid i ett sträck under hela min uppväxt. http://www.expressen.se/gt/kronikorer/anna-lena-mann/mann-jag-onskar-bara-en-forstaelse/

"Jag önskar bara en förståelse"

Det är fredag eftermiddag. Klockan är strax efter fyra, vi har jobbat sedan sju på morgonen och fortfarande inte hunnit slänga i oss vare sig kaffe eller lunch. Vissa dagar bara är sådana. Mannen vi omhändertagit för narkotikabrott ligger på marken utanför vårdcentralen och skriker för livet till människor som passerar. 

Han skriker på hjälp och att de ska "ringa tidningarna och be dem skynda sig hit så att alla får se hur den svenska polisen minsann behandlar folk!" Han ligger på asfalten då han vägrar att åka med oss i bilen. Han har gjort sig lika slapp och lealös som en trotsig treåring, och slängt sig formlös och tung rakt ned på marken.
Det ser naturligtvis illa ut för den som inte vet. Den som bara ser hur vi ganska bestämt tar tag i var sin arm på mannen och lyfter upp honom och mer eller mindre släpar in honom i baksätet på vår bil. Som tycker att vi är nonchalanta och hårda då vi inte svarar då han skriker i våra ansikten.

Den som ser hur vi bara stänger dörren och åker. Den som inte vet att vi lugnt och sansat försökt tala honom tillrätta under flera timmar.
Som inte vet att vi försökt att hjälpa till med telefonkontakter, erbjuda vård, förklara tjugotalet gånger varför han inte får köra bil narkotikapåverkad och förklarat de alternativ han har.
Den som inte vet att han flera timmar tidigare skrikit att "vi jävlar i mig ska få kämpa för att få med honom!" och att han därefter försökte slå till min kollega i ansiktet.
Den som inte vet att jag sittande med honom i baksätet och inne på vårdcentralen, blivit anklagad för att vara idiot, dum i huvudet, okänslig, snuthora och till slut när han inte fick någon reaktion även slängde ut trumfkortet att jag var rasist.
Den som inte vet att jag med sammanbitna käkar förklarat att jag inte har en aning om vilket ursprung han har, att han ser svensk ut för mig och att det i situationen är fullständigt irrelevant och att han för min del gärna får komma från månen.
Att det gäller samma regler för honom som för alla andra.
Jag förstår att för den personen som inte vet detta, verkar vi okänsliga, hårdhänta och intoleranta.
Jag beklagar mig inte över mitt jobb. Jag har valt det själv och gör med jämna mellanrum reflektioner och tar beslutet att stanna kvar. Jag har ett uppdrag att utföra och jag får betalt för att göra det. Jag önskar bara en förståelse från främst medierna, men även tredje man om att det oftast finns en förklaring och en bakgrund till varför handlandet och agerandet ibland ser ut som det gör.

En bild, ett uttalande, en vinkling. Ofta ett ögonblick tagen ur sitt sammanhang.
När jag till slut sitter i bilen på väg hem har jag ändå en bra känsla i magen. Trots att jag är både svettig, smutsig och trött. Trots att jag är flera timmar sen hem till familjen och att de fått åka ensamma på det vi skulle ha gjort tillsammans. Trots att jag varit både arg, trött och uppgiven känns det ändå bra.
Vi har förhindrat en drogpåverkad människa att köra bil.
Vi har förhindrat att han skadat någon annan.
Vi genomförde arbetet på ett lugnt och korrekt sätt trots att vi blev oerhört provocerade.
Och varje dag året runt gör kollegor till mig samma sak, utan att förvänta sig ens en klapp på axeln. Det gör mig förbaskat stolt.
 
Min förståelse har hon och alla hennes kollegor som gör ett fantastiskt jobb.
Min stöttning har hon, min uppmuntran och min beundran. Jag hade inte velat vara i hennes kläder.
Jag beundrar de som dag efter dag finns där för oss och alla andra som behöver dem. Visst det finns rötägg inom polisen också men låt inte dem dra ner resten. De som faktiskt gör ett fantastisk jobb.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)