Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 25 januari 2015

Vår verkllighet v 4


Då kommer det ett ärende till.
Ett barn som är på väg att flyttas hem igen efter 6 år.
Datum är satt och barnet har inte ens sovit över.

Barnet placerades då föräldrarna misshandlat henne så grovt att de fått fängelse. Ändå hävdar man nu att hon skall hem. Något annat som är märkligt, de är 5 syskon. Familjen är ifrån ett annat land och de har nu fått svenskt medborgarskap och har ansökt för alla men inte detta barn.  

Hur kan man ens fundera på att flytta hem ett barn till föräldrar som suttit inne för att de misshandlat barnen så grovt?

Vart är barnperspektivet i det?

När skall barns bästa väga tyngst även i praktiken?

Lagen måste ändras så att barnperspektivet väger tyngre.  

Nu har man ju i regeringens förklaringen sagt att barnkonventionen skal bli lag men den krockar i många delar med svensk lagstiftning. Har ni tänkt att man skall se över det? Om det krockar vilken skall väga tyngst? Om man inte ser över lagen blir det återigen en tolkningsfråga och tolkningarna har företräde. Många gånger använder man inte ens juridiskt kunniga utan driver själva sina överklaganden i domstol. dvs de har inte tillgång till får inte information om prejudicerande domar och har dessutom inte någon som helst utbildning för att företräda i rätt.  

Det skall inte gå att tvinga barn till umgängen om de inte vill eller tydligt visar att de far illa av det. Självklart skal de känna till sina föräldrar och självklart skall de ha tillgång till sitt ursprung och de skall uppmuntras till det men det skall ara på deras villkor. Det finns en prejudicerande dom som säger att barnen som utsatts för eller bevittnat våld inte skall behöva träffa sina förövare men vad hjälper det med lagar eller domar som är vägledande om de inte behöver följas. Om vi som ser inte har makten att göra något?  

Vad gör ni som styrande åt situationen? Man skriker i hela Sverige om att det är kris. Det räcker inte med en nationell samordnare. Det skulle vara rätt snabbt att ändra på utbildningen till socionom då skulle det snabbare komma ut personer som var mer rustade för uppdraget. Förläng den lite, inför utbildning vad gäller diagnoser, psykiska sjukdomar, vad gäller barn och deras utveckling och hur de kan reagera i olika situationer främst då de utsätts för trauma. Kräv obligatoriskt närvaro.

När tänker du göra något och vad tänker du göra Vad gör ditt parti? Har skickat brev nu vecka efter vecka utan knappt ett enda läskvitto utan några svar
MVH Eva  ordf. BPIS (barnperspektivet i Sverige)
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)