Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 18 januari 2015

Individuell klagomeekanism

Jag har hittat så många artiklar där olika instanser kräver belyser barnperspektivet eller rättare sagt bristen på det och jag förstår  inte att det ändå ger så lite effekt. Varför är barn i Sverige inte viktiga? Varför är det bara fina ord som inte efterlevs? När skall det som jag sagt många gånger bli annat än ett fint ord på pappret och som skribenterna skriver; Låter så himla fint att säga att vi har skrivit på att följa barnkonventionen men vad spelar det för roll om man inte följer den? Ska det bara se fint ut på pappret?!”
Regeringen har lovat att barnkonventionen ska bli svensk lag, vilket är ett viktigt steg. Men varför är man så tveksam till att inrätta en individuell klagomekanism för barn vars rättigheter kränkts? Det skriver Véronique Lönnerblad och Christina Heilborn, Unicef Sverige.
http://mobil.svd.se/opinion/ge-barn-ratt-till-enskilt-klagomal_svd-4186793
I januari är det dags för regeringen att utfrågas och granskas av FN:s barnrättskommitté i Genève om hur barnkonventionen följs. Oavsett det politiska läget i Sverige är regeringen nämligen tvungen att stå till svars vid denna granskning som sker vart femte år. Sverige kommer då bland annat att avkrävas svar på varför man inte vill ge barn individuell klagorätt.
Det är svårt för ett barn i Sverige i dag att få sin sak prövad och påtala kränkningar av sina rättigheter. Det saknas nämligen en instans för barn att vända sig till i sådana situationer.
Det skulle inte behöva vara så. Ett nytt tilläggsprotokoll till FN:s konvention om barnets rättigheter ger nu barn och deras ombud möjlighet att framföra klagomål till FN:s barnrättskommitté. Protokollet stärker och understryker att ett barn har egna, individuella rättigheter. Det innebär inga nya rättigheter, utan utgör ett kompletterande verktyg för barn att hävda och utkräva sina rättigheter utifrån barnkonventionen.
 
Protokollet antogs 2011 och började gälla i år för de länder som har ratificerat det, det vill säga skrivit under och åtagit sig att följa det. Men Sverige har hittills valt att inte göra det. 

”En liten söndrig pojke kom till min familj som fosterbarn för 4 år sedan. Vi, barnpsykolog och förskolepersonal, har sedan dess följt pojkens fantastiska framsteg i familjen. I början av året hämtades pojken av socialtjänsten för att placeras i ett jourhem, bland människor han aldrig mött, i ett hus han aldrig varit i. Ingen förstår hur detta kunnat ske och ingen har frågat pojken vad han vill, känner eller tycker. Sverige har skrivit på att följa barnkonventionen. Ändå arbetar inte de olika statliga organen efter barnkonventionen. Artikel 12 säger att alla barn har rätt att komma till tals i frågor som rör dem själva och deras liv. Låter så himla fint att säga att vi har skrivit på att följa barnkonventionen men vad spelar det för roll om man inte följer den? Ska det bara se fint ut på pappret?!”
En återkommande fråga är vart barn kan vända sig i situationer när nationella medel och strukturer för att få hjälp är uttömda, trots att barnets rättigheter fortfarande inte är respekterade.
I dag är svaret att dörren är stängd, men om Sverige hade skrivit under barnkonventionens nya tilläggsprotokoll skulle det se annorlunda ut. När en rättighet har kränkts, och barnet har försökt få upprättelse i sitt hemland utan framgång, kan barnet själv, eller dess ombud, vända sig till FN:s barnrättskommitté som kan granska ärendet och ge landet rekommendationer om hur man ska lösa kränkningen. Kommittén är ingen domstol, dess beslut är endast vägledande och barnet kan inte få någon form av ersättning för kränkningen utdömd till sig. Däremot kan barnet få sin sak prövad och ett erkännande av sina rättigheter, samt förhoppningsvis en upprättelse.
Nuvarande regering har lovat att barnkonventionen ska bli svensk lag, vilket är ett viktigt steg för att rättsväsendet ska ta barns rättigheter på allvar. Men varför är man så tveksam till att inrätta en individuell klagomekanism för barn som utsatts för brott mot sina rättigheter?
Tänkbara skäl kan vara att det är krångligt att inrätta ett barnanpassat system, att det är en främmande tanke för svenskt rättssystem och att det försvagar föräldrarätten. 

Möjligheten att få upprättelse när ens rättigheter har kränkts är viktig, både för det enskilda barnet som råkat ut för ett övergrepp, men också för samhället på ett generellt plan för att visa att ansvariga myndigheter och rättsväsendet tar detta på allvar.
Unicef Sverige anser att regeringen ska ansluta sig till det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen om enskild klagomekanism för barn, och initiera utvecklandet av ett effektivt, nationellt system för att hantera brott mot barnkonventionen. Det är viktigt av framför allt följande skäl:
• Barn som utsatts för övergrepp eller utnyttjats måste kunna få upprättelse.
• Tolkningen av barnkonventionens bestämmelser blir tydligare.
• Barns mänskliga rättigheter förstärks och synliggörs.
VÉRONIQUE LÖNNERBLAD
generalsekreterare Unicef Sverige
CHRISTINA HEILBORN
programchef Unicef Sverige

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar