Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 29 januari 2015

En bok för pappor?

Det har kommer ut en ny bok
Jag nedkommer i vår med en bok om faderskap. Den heter I farzonen. Förutom att jag var självgott nöjd med titeln så var det två impulser som fick mig att skriva den: 1) jag såg mig omkring och insåg att huset var fullt med barn, 2) jag frågade en bibliotekarie om en bok om barnuppfostran och fick psykiatern/högertyckaren David Eberhards Hur barnen tog makten (2013) i näven. Den irriterade mig. Den skulle inte få stå oemotsagd.
http://www.etc.se/kronika/foraldraskapets-orimliga-ambitioner
I David Eberhards värld gör barn inget annat än kräver: ”Om man till exempel tar en bit choklad till kaffet utan att bjuda barnen är kaoset ett faktum. Då utbrister timslånga diskussioner om varför inte också de fick choklad.” Jag sms:ade tio vänner med barn och frågade om de kände igen situationen. Sex svarade ”nej”, en svarade ”Men varför är det viktigt att förvägra barnet choklad?”, resten förklarade att de officiellt inte äter socker.
Enligt Eberhard svämmar Stockholms t-banenät över av barn som sitter och breder ut sig: ”Gravida, handikappade och gamla göre sig inte besvär.” Barn bestämmer semester. Barn bestämmer middag. Barn bestämmer teve. Barn bestämmer.
I verkligheten bestämmer barn som bekant inte ett piss. Barn har inte tillgång till några bankkonton, bokar inga resor, handlar ingen middagsmat. Har barnen mot förmodan för stort ansvar så är det för att vuxna har brustit i sitt. Och tycker man att det är ett problem att barn håller i fjärrkontrollen så har man inga problem.
Jag följer sålunda Eberhards återkommande råd att inte lyssna på självutnämnda experter och lägger hans bok åt sidan. Istället gräver jag bland mina gamla loppisböcker och fiskar upp Handbok i barnindoktrinering.
Den är från 1970. Så klart. Bara 1970 kunde en bok heta Handbok i barnindoktrinering och propagera för att barn bör lära sig att ockupera ”tomma eller slösaktigt utnyttjade lokaler”, måla färg på bilar som inte stannar vid övergångsställen och att vara milt överseende mot poliser: ”Tala inte illa om den människa som finns inuti uniformen, men tala illa om uniformen. Säg som man säger om ett fyllo: Det var tråkigt att det skulle gå så för honom.”
Författaren hette Frances Vestin då och numera Frances Tuuloskorpi. Hon lär stå kvar på ungefär samma barrikad. Många har försökt få henne att prata om indoktrineringshandboken, som hon skrev vid 21, men hon har avböjt. Jag kan förstå det. Det är en bok som bör läsas som poesi. Och poesi förstörs lätt av att förklaras.
Det kittlar i magen när jag bläddrar i den. Frances Vestin sätter en enorm tilltro till barnet: om man bara låter bli att lära barnet alla dumma saker man själv fått lära sig – att mor och far alltid har rätt och att lyckan ryms i saker man köper – så kommer barnet oundvikligen att skapa ett bättre samhälle.
Som sjuttiotalistironiker skrattar jag, men det är ett innerligt skratt. Jag blir uppriktigt glad över sentenser som: ”Målet är att alla ska dansa och skratta och spela kazoo.” Jag kan ärligt talat inte se en rimligare ambition med sitt liv och sitt föräldraskap. När jag bläddrar i Vestins bok så drabbas jag av all denna övertygelse och tilltro och för en svindlande sekund känns målet nästan uppnåeligt. 
Och i samma ögonblick känns David Eberhard så befriande avlägsen. 
 Inte utan att man blir lite nyfiken på vad den kommer att innehålla istället för beskrivningar av barnmonster alltid bestämmande, krävande, själviska och självupptagna eller barnindoktrinering.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar