Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 11 januari 2015

Mår inte dåligt mellan 7-16

En mycket relevant fråga ställs av en krönikör
"Var finns de vuxna när barnen behöver prata"?
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/sannalundell/article20130230.ab
En kvinna får kontakt med en tjej  som mår såligt. Mer info runt varför finns i krönkikan.
Den här lilla vilsna tjejen känner sig övergiven, ensammast i världen och kan inte uppbåda energi till att varken orka gå i skolan, sköta sitt liv eller ens äta ordentligt.
Min väninna ringde till bup och berättade om läget, att den här flickan behöver komma och prata med någon, få lite stöd. Buptanten svarade att då får hennes föräldrar ringa och boka en tid. Min väninna berättade hur läget såg ut, att flickan behövde komma ensam för att det just är föräldrarna som är problemet. Det gick inte för sig alls. Barnet måste komma med sina föräldrar. Hur skulle det annars se ut?, sa bup-tanten.

På samma sätt resonerade skolan. Att be om hjälp hos skolkuratorn innebar samma krav på föräldrakontakt och om inte det gick för sig så skulle socialtjänsten i kommunen kontaktas och familjen utredas. En stor, kraftkrävande apparat att sätta igång för en ensam och ledsen ton­åring som bara behövde någon att prata med. En onödigt stor insats när föräldrarna inte är onda misshandlande monster uppenbart olämpliga att sköta barn, utan bara lite vilse i pannkakan för tillfället.

Vi får höra det hela tiden. Att barn behöver få prata med någon vuxen.

Men var är de där vuxna? Var finns de där stödjande instanserna att hålla i handen när man är trött på sina föräldrar som just för tillfället har fullt upp med sin egen skit? Hur många barn tror ni inte det är som går och tiger av rädsla för att just dra in socialtjänsten och sen känna skuld för att man gjorde en höna av en fjäder?
Eller ännu värre. Tänk de barn som har en faktisk förövare till förälder, barn som blir utsatta för incest, där hot om våld gör att man håller tyst år efter år. Och när man kanske äntligen vågar ta steget att prata med någon och behöver styrka och kraft för att orka med en utredning som just i de här fallen verkligen behövs, så slussas man direkt vidare till en annan instans, till nya människor när man redan har stora problem med att känna tillit.
Sorgligt att vi inte 2015 lyckas ge svenska barn bättre möjligheter att växa upp i trygghet.
 
Barn mår inte dåligt på kontorstid. Inte heller då det är mest lämpligt. Om ett tydligt barnperspektiv skall råda i alla ärenden gällande barn skall det väl utgå ifrån barnet om det behöver  hjälp, stöd eller någon att tala med. Det skall väl inte utgå ifrån vem som begär hjälpen.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)