Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 14 januari 2015

Stökig skolmiljö ökar krav på diagnos

En expert lyfter att dålig skolmiljö skapar krav på diagnos eftersom det är svårt att få stöd till barn som inte har det. Föräldrautbildning och lugn i skolan skulle medföra att många fler barn skulle slippa få diagnosen. Vet när jag jobbade att en del föräldrar nästan gjorde vad som helst för att barnen skulle få en diagnos även om man rätt tydligt såg att barnent skulle behöva tydligare stuktur och regler hemma.
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/tvarsnytt/verksamhetschef-slar-larm-efter-adhd-explosion-inte-bups-jobb-att-medicinera-mot-en-dalig-skola
Antalet ADHD-diagnoser på barn har ökat med 700 procent de senaste tio åren i Västmanlands län och trenden kan ses över hela landet. Men det är inte säkert att alla som får en diagnos faktiskt har ADHD.

– Diagnosen ställs efter en symtombeskrivning, som handlar om att barnet har svårt att koncentrera sig, är överaktivt och impulsivt och det kan man vara av olika skäl, säger Philip Eskridge, verksamhetschef på barn- och ungdomspsykiatrin i landstinget Västmanland.

– När vi gör skolbesök tar vi oss ibland för pannan efteråt och säger att det är fullt förståeligt att barnen får koncentrationssvårigheter, det skulle vuxna också få i en sådan miljö och om man inte ser det på det sättet kan man välja att rubricera det här som en neuropsykiatrisk störning istället för en arbetsmiljöstörning, som det faktiskt kan vara.

SVT har tidigare rapporterat om att köerna för att få en ADHD-utredning har växt och BUP upplever att många föräldrar i det närmaste kräver en diagnos.

– De kan komma hit med rena beställningar och bli fruktansvärt besvikna om de inte får en diagnos på sitt barn, det kan bli riktigt hätskt härinne, säger Philip Eskridge.
En anledning till föräldrarnas angelägenhet kan vara att skolor vägrar att sätta in extra resurser om det inte finns en diagnos.

– Jag vet att vissa skolor ställer krav på en diagnos för att barn ska få extra hjälp och det sätter både föräldrar och oss i en väldigt besvärlig sits, dessutom är det inte förenligt med skollagen.

I dag beräknas mellan tre och fem procent av landets skolungdomar ha ADHD och enligt Socialstyrelsen är de flesta medicinerade. Detta trots att Läkemedelsverket rekommenderar medicin som en sista åtgärd.

– Ja, det kan vara så att vi medicinerar lite för tidigt och det handlar dels om våra egna bristande resurser, dels om påtryckningar från föräldrar, dels om att vi vet att de samhällsförändringar och åtgärder som krävs tar så lång tid att vi känner att vi måste göra något här och nu för det här barnet, säger Philip Eskridge.

Det som enligt riktlinjerna för arbetet med ADHD ska ta plats innan medicinering är bland annat föräldrautbildning och anpassning av skolan. Ett lugnare klassrum skulle enligt Philip Eskridge räcka långt.

– Jag tror att väldigt många skulle slippa att diagnostiseras med ADHD - det är inte BUPs arbete att medicinera mot en dålig skolmiljö.
 
För ett par år sedan var vi på en föreläsning av en högt uppsatt inom psykologiförbundet. Han berättade om en studie ifrån Norge.
Där lät man, tror det var 2000 barns föräldrar, barn med ADHD diagnos, gå i utbildning runt gränssättning och struktur i vardagen. Efter ett år hade ingen kvar diagnosen. Han talade om att han knappt vågade berätta om studien eftersom många nästan "halshögg" honom. De föräldrar som har dessa barn vill sällan höra att det är deras fel. (Hans ord inte mina) Nu kommer det ändå...

Vet att det finns barn med diagnos och ingen skall förringa den problematiken, men om de som inte har den, de som fått den felaktigt försvinner så  blir siffrorna mer rätt och det är, tror jag, lättare att få hjälp till de som verkligen behöver det av rätt anledning.
Sedan skall de barn som behöver stöd och hjälp självklart få det oavsett anledning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar