Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 21 januari 2015

Barn som tar plats

Det är många som talar om att barn skall få ta plats. Men det innebär inte att man skall få utgå ifrån dem och deras behov utan att de skall vara i centrum, utmärka sig, prata mer, synas mer.
Men alla människor trivs inte med det. Alla barn trivs inte heller med det. Varför kan man inte bara få vara som man är? Varför skall alla vara likadana?
Hittade en bra debatt artikel om det.
http://www.tranastidning.se/artikel/120540/patricia-franzen-varfor-maste-barn-ta-plats
Tio år sedan. Jag sitter på ena sidan bordet, mina tre lärare på journalistutbildningen på den andra. Jag har just fått höra att jag är en utmärkt skribent, att jag är en skicklig intervjuare och att jag har ett bra berättande. Jag borde vara stolt men sitter där med ett självförtroende tilltryckt som aldrig förr.
För i den andra vågskålen lägger de något som helt uppenbart väger tyngre.
Jag syns för lite. Jag hörs för lite. Jag tar för lite plats. Den ene ifrågasätter om jag överhuvudtaget tycker någonting, den andre har (trots att han just berömt mitt senaste radioreportage som ett av klassens bästa) svårt att se mig fungera i yrket. Den tredje försöker konkludera genom att ge mig epitetet introvert. Själv lämnar jag salen med en uppgiven känsla av att mina prestationer inte spelar någon roll. Inte så länge jag inte följer mallen för vår tids ideal.

Jag är vuxen nu. Jag har slutit fred med mig själv och med dem som inte haft förmågan att se bakom tystnaden. Jag vet också nu att jag visst syns och hörs, visst tar plats. I min tid, på mitt sätt.
Slutet gott, allting gott? Kan man ju tycka. Om det nu inte vore för att jag fått ett barn som liknar mig på pricken och jag tvingas se min uppväxt gå i repris.

Främlingar som kommer fram och kastar sig över henne med hull och hår och som, när de inte får det gensvar de söker, lägger huvudet på sned och med tillgjord röst säger ”åh, är du lite blyyyg”. Till dem vill jag bara säga: Hon har integritet. Det kanske du också skulle må bra av?
Lärare, som efter ett par veckor i helt ny klass på helt ny skola, recenserar inför mig och direkt till henne: ”du tar inte för dig särskilt mycket”. Till dem vill jag bara fråga: Ger ni samma nedlåtande kommentarer till de barn som är tvärtom? Inte? Nähä. Varför då?
Varför är vi fortfarande så naiva att vi tror att den som gapar högst alltid har mest att säga? Och att den som inget gapar måste tvingas in i ledet?

Därför gör det mig så glad att det finns människor som vågar tänka annorlunda.
Pedagogen i förskolan som säger att det är en lika viktig uppgift att få de högljudda barnen att våga vara tysta, som att få de tysta att våga prata.
Ledaren i barnkören som utan att blinka låter mitt barn sitta i mitt knä terminens fem och sex och åtta första övningar. Som frågar henne om hon vill sjunga solo men accepterar hennes nej utan att lägga någon värdering i det.

Och vet ni vad? Några veckor senare står hon på scenen och medverkar i en musikal inför en fullsatt lokal. Hon sjunger ingen solosång, läser inga repliker. Men hon lyser med hela ansiktet. Varför? För att hon varit fri att vara den hon är. Fri att ta precis så mycket, eller så lite, plats hon velat. Fri att vara något annat än vår tids ideal.
Underbar. Tänk att våga vara tillåtas vara som man är. Att bekräfta att olika tillför något. Att vi alla behövs för om alla skulle vara likadana skulle det saknas något.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)