Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 19 december 2014

Vem tar ansvar?

Arbetslivsforskare: Vem tar ansvar för socialtjänsten?
http://www.dagensarena.se/opinion/arbetslivsforskare-vem-tar-ansvar-for-socialtjansten/
I en nyligen genomförd studie fann vi att det allra viktigaste målet i kommunernas styrning och uppföljning av socialtjänsten är att budgeten hålls, trots att det ibland får allvarliga konsekvenser för kvaliteten i de tjänster som de enligt lagar och riktlinjer ska tillhandahålla.
Den hårda budgetstyrningen tillsammans med ständiga effektiviseringar för att minska kostnaderna innebär i realiteten att socialsekreterare och deras chefer ständigt tvingas ta ställning till hur de kan minska hjälpen, avgränsa klientgrupperna och välja de absolut billigaste hjälpinsatserna. Trots detta hörs sällan eller aldrig politiker ta ansvar för den förda effektiviseringspolitiken, utan hellre talas det om ökad kvalitet och om de satsningar som görs.
 
I en studie fann vi att det inom socialtjänsten är vanligt att medarbetarna försöker kompensera bristen på resurser med egna ansträngningar. Det kan handla om att hoppa över lunchen och pauser, att arbeta på kvällar och helger och att gå till jobbet fastän man är sjuk. Det kallas kompensatoriska strategier och problemet med dem är att de innebär en risk för stressrelaterad ohälsa eftersom utrymmet för återhämtning blir mycket litet.
Det gör dessa strategier ohållbara på sikt.

Medan några blir sjukskrivna, flyr andra till andra arbeten i hopp om en rimligare arbetssituation. De som stannar kvar börjar utveckla olika typer av kvalitetssänkande strategier för att överleva. Ribban sänks för vad man tycker är god kvalitet, mer ansvar läggs över på klienter än vad som egentligen upplevs vara rimligt och arbetsuppgifter som egentligen är viktiga väljs bort.

Att kontinuerligt arbeta under hög arbetsbelastning där resurserna inte medger utrymme för ett professionellt utfört arbete, hur man än tänjer på sina egna resurser, är naturligtvis inte hållbart i längden. Att inte ha utrymme att arbeta professionellt och att inte kunna leva upp till sina kvalitetsanspråk gör att meningen med jobbet riskerar att gå förlorad – och då är kanske enda utvägen att helt enkelt byta jobb.
 
Vi menar att klyftan mellan de som styr verksamheterna och de som arbetar där måste överbryggas. Det fordras en öppen dialog om vilka resurser som krävs för att nå uppställda kvalitetsmål, eller omvänt vilken kvalitet vi kan förvänta oss utifrån de resurser politikerna vill satsa. 

 

1 kommentar:

  1. Inte konstigt att socialtjänsten som myndighet har rykte om sig att vara extremt känslostyrda i sina utredningar, vilket vi ju säkert är fler att intyga, mer än vad folk tror, som tror att socialtjänsten är en mysig myndighet som bara vill barnens bästa, som bara vill hjälpa till..,
    Som sedan missar det ena flagranta fallet efter det andra och barn hinner dö pga att de missar målen hela tiden
    -och får man inte prata om detta förfall , som ju finns paralleller med i psykiatrins nedrustning / BUPs totala förvirring/migrationsverkets helt avsaknad av barnperspektiv -
    Ja , då går vi tillbaka några decennier i historian och har inte lärt nåt sv de hemskheter som då hände-fasciststyre....judarna trodde ju aldrig att det kunde vara sant, de gjorde ju bara sitt jobb!
    Det är de modiga som driver historien framåt, som tar upp obekväma saker- det märks ju att det är kris i socialtjänsten - vem tar hand om deras offer??
    Ska det komma en till vanvårdutredning-"fiasko- utredningen ??
    Som visar på alla hastverk, och helt bisarra slutsatser - bara för att de träffat barnet 1-2 gånger och tror de vet något?
    Och alla barn ( minst mer än hälften säkert)- som inte ens får nån hjälp av BUP, för att det finns doktorer som överdiagnosticerar och sätter samma diagnos på alla?såna finns ju, och hur friskt samhälle får vi då?

    SvaraRadera