Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 10 december 2014

Bara de värsta

Man bestämde ju att de "vanvårdade" barnen skulle få en ursäkt och ersättning för vad man utsats för. men det är bara hälften av de som sökt som har fått.
En av dem som suttit och lyssnat på alla berättelser av vuxna som vanvårdades som barn uttalar sig nu om varför så få fick ersättning.
http://www.unt.se/uppland/uppsala/han-har-hort-om-hundratals-forstorda-barndomar-3482975.aspx
Barn som misshandlas, blir våldtagna, inlåsta och tvångsmatade. Claes Sundelin har hört många mörka berättelser om förstörda barndomar under de närmare två åren som han suttit i Ersättningsnämnden, den myndighet som avgör vem som ska få ersättning för att ha vanvårdats på barn- eller fosterhem. Han har träffat omkring 500 av de drygt 4 400 personerna som hittills ansökt om skadeståndet på 250 000 kronor.

Ersättningen har kunnat sökas sedan första januari 2013, och senast den sista december i år måste ansökan vara inne. I de fall som nämnden hittills avgjort har ganska exakt hälften fått nej. I Uppsala län är det ännu högre andel avslag: 32 personer i länet har hittills fått ersättning, medan 47 personer fått avslag. Ytterligare drygt 30 personer i länet väntar på besked.

Ibland blir det avslag av formella skäl.
– Det måste ha funnits ett beslut från myndigheterna att omhänderta barnet, har föräldrarna själva lämnat bort barnet säger lagen att man inte kan få ersättning. Inte heller om barnet adopterats av fosterföräldrarna, säger Claes Sundelin.
De som söker ersättning är bara en liten andel av de närmare 200 000 barn som placerades i barnhem och fosterhem mellan åren 1920-1980.

– Många har avlidit. En del vill bara glömma och inte riva i det. Och så finns det en stor grupp som säkert haft det ganska bra, säger Claes Sundelin.
Samhällets syfte med att placera barnen var att skydda dem från exempelvis fattigdom eller misshandel. Men man svek barnen; det gjordes mycket få inspektioner av hur de hade det.

Men hur kunde det vara så här?
– Jaa … jag vet inte. Men det fanns väldigt lite kunskap om utvecklingspsykologi, och på många sätt saknades ett grundläggande barnperspektiv i hela samhället. Men måste också komma ihåg att det fanns barn på barnhem och fosterhem som hade det bra. Vi träffar ju de som haft det värst.
Och det är just de allvarligaste fallen som ska ges ersättning, enligt lagen. Vissa sökande har helt enkelt inte haft det tillräckligt hemskt. Att man inte trivts eller känt sig utanför räcker inte. Inte heller mindre grov misshandel, som exempelvis luggningar, om placeringen inte varit långvarig. Men vad som är allvarligt är ofta svårbedömt, enligt Claes Sundelin.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)