Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 1 december 2014

Våga vara förälder

Ja tänk vad många som inte vågar vara föräldrar. Som inte vågar säga ifrån eller tar ansvar för de barn de satt till världen. Föräldrar som till varje pris försvarar sina barn trots att det är de som ställt till det. Att barn aldrig tvingas stå för vad de gjort skapar inga bra medborgare. Att komma undan med fel och saker som kränker eller skadar andra är heller inte bra.
Har diskuterat med föräldrar vars barn både snott och slagits men fått tills var att så är det inte för de har hen sagt. Trots vittnen och annat.  INlägget är pricken över I.
http://nyheter24.se/debatt/782974-till-alla-foraldrar-vaga-bestraffa-barnen-for-deras-egen-skull
En bantad version Hela finns på länken
Att höja rösten är inte att psykiskt misshandla sina barn. Den som påstår det har inte upplevt psykisk misshandel. Att kasta ut sin kaxiga sexåring i trädgården när man efter 40 minuters bråk håller på att explodera är heller inte misshandel. Jag älskar mina barn - just därför vill jag lära dem rätt från fel. Och jag vill lära dem att bli bra människor. Det blir de inte om de får styra och ställa här hemma. Det är fan inte konstigt att folk är så jävla lättkränkta i dag om de inte ens får lära sig att tåla en tillsägelse ifrån sina föräldrar!
 
Om vi föräldrar skulle göra ett bättre jobb med att faktiskt uppfostra våra barn så att de sköter sig när de är i skolan - då skulle lärarna kunna koncentrera sig på att göra sitt jobb i stället för vårt. Det är inte de som ska uppfostra våra barn, det är vi. Men om vi är rädda för att uppfostra våra egna barn - hur ska de då lyckas? Vi gör väl barnen en tjänst när vi uppfostrar dem? Vi gör det för att vi älskar dem! Vi VILL väl att de ska lära sig empati, rätt från fel och hur man ska behandla människor? Det måste få vara viktigare än att ha lugn och ro hemma med barn som kommer undan med allt? Är vi generationen som blev rädda för våra egna barn? Eller är vi generationen som oroar oss över vad grannen tycker om vår uppfostringsmetod i stället för att uppfostra? 
 
Alla ni som mailat och kommenterat om att man aldrig får bestraffa - bara belöna. Hur funkar det i verkligheten? Jag förstår ju principen att man ska uppmärksamma det som är bra och berömma goda gärningar vilket vi såklart gör. MEN man kan ju inte ignorera när barnen gör idiotgrejor som att sparka varandra, måla på tapeter, kalla en för fula saker, kasta sönder saker med flit? Gör ni inget då?! För mig är det helt vansinnigt. Man måste sätta gränser!
Och det gör vi ju för barnens skull. Jag vill inte att mina barn ska få skäll när de är borta för att jag inte lärt dem hur man uppför sig. Jag minns när vi var små att mamma och pappa alltid berömde oss när vi varit iväg för att vi varit duktiga. Att vi ätit och tackat för maten fast den smakade skit (haha) och för att vi varit snälla. Jag minns fortfarande hur stolt jag kände mig och det är jag noga med när det gäller mina barn. Det är ju mitt ansvar att visa hur världen fungerar. Och det är ingen "fri lek" där ute. Det är en tuff värld och det är vårt ansvar att ge våra barn de bästa förutsättningarna för att överleva där ute. 
 
Oh vad jag håller med.

4 kommentarer:

  1. Är det samma politiker och tjänsteman som sist som anmäls?

    SvaraRadera
  2. Och så har ju en utländsk förklaring kommit till slut -som förklarar en del de höga siffrorna att flickor mår så mkt sämre än pojkar i skolåldern/trots alla fina skolprestationerna -
    OECDs rapport om att jämställdheten gått tillbaka i Sverige /i skolan.
    Tjejer behöver lika mkt respekt som killar.
    Tjejer får stå ut med att bli kallade diverse könsord, medan killarna spelar vidare på sina våldsamma spel och tror att det är så livet går till.
    Även om det inte är lätt för killar, så slapp vi föräldragenerationen att höra så mkt skit.
    Och feminister , trots sambos och gifta med män- blir nog än mer beskyllda för att vara manshatare- när det bara är respekt vi kräver!
    Inte konstigt att 80-90talisttjejer inte vill jobba på soc- där än mer kvinnohat och ojämlikhet råder-
    Inte konstigt alls, att nyutexaminerade socionomer inte vill jobba på soc,
    Kvinnor tar inte hur mkt skit som helst längre.Enough is enough.

    SvaraRadera
  3. men det stämmer inte det är mest unga tjejer som blir handläggare inom socialen Det är de äldre som försvinner

    SvaraRadera