Dom tog "våra" barn: Glömmer inte

Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.

Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 8 december 2014

Glömmer inte

Har stött på så många inom socialen och på andra ställen som verkar tro att barn glömmer de som betyder något. Glömmer det de varit med om, vad de utsats för. Hittade en artikel om en som hittade sin fostersyster efter 58 år.
http://www.expressen.se/nyheter/syskonen-har-hittat-varandra--efter-58-ar/

När Leif Foghelin, 70, var elva år togs hans kära fostersyster Birgit ifrån honom.
Sedan dess har han undrat vad som hänt henne.
Efter 30 års sökande hittade han henne via en annons på Blocket.
– Jag börjar nästan gråta när jag tänker på att han har letat så länge efter mig, säger Birgit.

När Leif Foghelin var sex år kom Birgit till deras hem utanför Uppsala. Hon var bara 11 månader och familjen tog genast henne till sig.
Hon växte upp med Leif och hans bror, de matade hönorna, lekte i lekstugan och busade i snön.
En dag bankade det på dörren. En stund senare stod det två svartklädda män och en kvinna i köket. Birgits biologiska mamma ville ha tillbaka henne och hela familjen var förkrossad.

"Förstod inte varför jag inte fick vara kvar"
Birgit låg på golvet och skrek och ville inte följa med.
- Jag har starka minnen från den händelsen. Jag kommer ihåg bilen som tog mig därifrån och att jag inte förstod varför jag inte fick vara kvar. Den händelsen har gjort att jag fått psykiska skador för resten av livet, säger hon.
Leif var också förstörd. Hans älskade syster fanns inte längre hos honom.

Birgit känner sig hedrad över att Leif har sökt aktivt efter henne i 30 år.
– Det är rörande och fantastiskt att han orkat hålla i så länge. Han är jordens sötaste man. Jag ser honom som min storebror, säger hon.

Han var lite äldre än vår son men kärleken skulle jag vilja påstå är densamma. Det skär i mig när jag ser vad det gjort med honom.

Sedan är det flickan som jobbade på barnhem och såg hur man behandlade barn illa. Hon skrev till en man vars dotter nu hittade brevet. http://www.unt.se/uppland/uppsala/harriet-piskades-och-lastes-in-3491908.aspx

"Barnen som var från 6 månader till 2 år sattes på kärlet om morgonen och om de då ej var i behov så blev det sedan och då blev det smörj. Detta var för det mesta fallet med Eklunds gosse och honom slog de både på kinder och baken så han svällde upp. Det såg jag också. En gång tog jag rätt på honom när han låg nästan naken på kalla hårda klosettgovet och skrek. Då stod en av eleverna och tvättade honom med kallt vatten och slog honom än på kinden än på stjärten och dess värre skrek han. Det lönade sig ej för mig att varna dem. Det hörde de inte på. (...) "

En sommardag i Märsta omkring 75 år senare hittar Bernhard Nordhs dotter Solveig Wallin det sex sidor långa brevet från Armida Nilsson. Det ligger i ett gulnat kuvert i en boklåda som Solveig Wallin har kvar efter sin far. Hon blir kall när hon läser brevet.
– Jag blev alldeles ifrån mig över att barn kunde behandlas på det här sättet. Så hemskt ... de behandlades värre än djur. Men det var ju positivt ändå att någon i personalen reagerade.

Hennes pappa pratade aldrig om brevet vad Solveig och hennes syskon kommer ihåg.
– Kanske tog han ändå kontakt med någon Uppsalapolitiker. Han reagerade alltid häftigt när han hörde om människor som behandlades dåligt.

Det kan innebära att många som sökt upprättelse men inte fått för att de inte kan bevisa nu får rätt ändå

Vad som hände Armida Nilsson sedan hon skrivit brevet och skickat det till Bernhard Nordh, det vet vi inte. Hon lär vara född någon gång innan 1920, och alla de tänkbara Armida som UNT lyckats spåra är döda. De flesta av dem hade barn, men ingen av de anhöriga vi fått tag på säger sig haft en mamma som jobbat på barnhem eller ens bott i närheten av Uppsala.
Men vi vet att vår Armida Nilsson jobbade på Ekolsnäs barnhem en kortare period i mitten av 1930-talet. Ett par av de barn hon skriver om går att finna i barnhemmets inskrivningslistor med gröna pärmar, som nu ligger bevarade i landstingsarkivets salar i Uppsala.

Sedan berättar en som jobbade där 1970. Min syster är född samma år. Hon skulle alltså kunna ha varit ett barn som bott där

– Man blev aldrig tilldelad samma sal som förra dagen, så för barnen var det ständigt nya ansikten. Och det var bara när barnen matades eller skulle skötas på annat sätt som vi var tillåtna att ta upp dem. Förmodligen för att de inte skulle vänja sig och därmed vilja ha mer kärlek och uppmärksamhet.En metod som kanske fungerade. För som Annika minns det var det nästan alltid lugnt och tyst i salarna.
– Senare fick jag lära mig att barn kan bli apatiska av för lite kärlek och närhet. Jag är rädd att det är det som hände med barnen.

Det är inte så länge sedan och barn glömmer inte.

Sedan är det syskonen som återförenas efter 47 år http://www.expressen.se/tv/nyheter/utrikes/syskonen-aterforenas---efter-47-ar/
Då fanns det ytterligare en bror.
Han hade letat och längtat i alla år. Tillsist betalade han en stor skylt med systerns namn och födelsedata och då såg hon den och de fick kontakt.

Som sagt barn glömmer inte och tar man ifrån dem det de har kärt far de illa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Varför

Vår familj har arbetat både som kontakt, avlastning och akut hem. Senare år valde vi fasta plac. för tonåringar men sist har vi haft två små barn. En s.k. uppväxtplacering ett begrepp som inte finns i lagen. Orsaken att man börjar är många men för oss var det att vi hade tid och plats och vill ta ett samhällsansvar. Som familjehem upptäcker man snart att man inte har några rättigheter vilket i förlängningen innebär att inte heller barnen vi jobbar med har några rättigheter. Många utsätts men familjehem hotas, anmäls och skräms i många fall till tystnad vilket för med sig att många inte vågar strida för de barn som är satta i deras vård. Kontentan blir att problemet inte uppmärksammas och redan utsatta barn far illa. Det är en mänsklig rättighet att få sin sak prövad i domstol. Den möjligheten saknar ett familjehem de är inte part. Alla lagar utgår ifrån att myndigheter alltid gör rätt men så är inte alltid fallet. Det jag stött på har fått mig att försöka ändra lagar och visa på de missförhållanden som förekommer. Jag har varit i riksdagen en gång och 19 av mina förslag ligger redan som lagförslag. Första lagen som en direkt konsekvens av vad som hänt oss kom nu d 1 juli 2010 då Lex Sara även omfattar socialtjänsten. Uppdrag gransknings program handlar om oss d 20 oktober och jag har nu fått ytterligare en inbjudan till riksdagen.

Stängt

Har sett att en del anklagar mig för att ha tagit bort eller strukit inlägg men det är inte sant. Efter att ha fått en anmälan på familjelivs sida valde jag att gardera mig och flytta bloggen i ett forum där jag inte stängs ner på grund av eventuella anmälningar. Först tänkte jag flytta med alla inlägg men det blev för jobbigt.

Hitintills har jag haft en länk dit men nu då beslutet kom att vi får hem dem finns det ingen anledning att ha kvar den så den har jag stängt ner.

Nu blev det inte så att vi fick hem dem. Man verkställde inte beslutet och mamman överklagade. Man skickade en jurist som inte stått i domstol på 5 år, förlorade. skickade en som inte ens var på slutpläderingarna. Vi förlorade igen och då jag gick ut i press med det röstade ordförande emot ytterligare ett överklagande trots att han inför hela Sveriges befolkning stått och lovat att ta det så långt det gick för att pröva vikten av anknytning. Så blev det inte.

Det värsta är att vi inte vare sig var först eller sist. Jag får mellan 1-3 ärendena i veckan. Lika hemska, lika felhanterade....