Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

tisdag 30 december 2014

Allas ansvar= ingens ansvar

Hittade en artikel på Sydsvenska Dagbladets bränpunkt. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/allas-ansvar-for-barn-blev-ingens-ansvar_4207495.svd Den handlar om att när det blir allas ansvar så är det lätt att ingen tar ansvar. Visst är det så om någon skall göra så är det ingen som känner sig som någon och ingen vill gröa mer än någon annan om inte någon annan heller behöver...

Vi uppmanas i lag att anmäla när barn misstänks fara illa – ändå får många barn aldrig hjälp. Vi har bra skyddslagar, men när de inte följs finns inga effektiva sanktioner. Det skriver Monica Dahlström-Lannes, före detta vålds- och sexualbrottutredare hos polisen.

I år fyller FN:s barnkonvention 25 år och konventionen om barnets rättigheter föreslås bli lag. Men hur har lagstiftarna tänkt? Redan nu har vi bra barnskyddslagar, men när de inte följs så händer ingenting. Allas ansvar blev ingens ansvar.
När inte ens IVO, BO eller JO kan ingripa så finns ingen hjälp vid myndigheters övergrepp på barn.
Sedan beskrivs ett ärende
Trots att fem myndigheter (JO, kammarrätten, förvaltningsrätten, länsstyrelsen och Socialstyrelsen, numera IVO, Inspektionen för vård och omsorg) kritiserat socialförvaltningen 16 gånger så ändras inga beslut och nya misstag begås.
”Lite fel kan det ju bli”, ansåg ordförande i socialnämnden som är polisanmäld för grovt tjänstefel. I stället för att rätta felen byts handläggarna ut, hittills 26 stycken, alla med samma inställning. Och trots pågående polisutredning tilläts den politiskt tillsatte ordföranden att ta beslut i samma fall.
Sedan beskrivs bevis och vittnesmål i rätten Sedan beskriver hon felen Samma som jag lyft gång på gång
IVO som redan tidigare kritiserat socialförvaltningen kan inte ingripa. Vitesföreläggande har ingen effekt. Ärendet kan inte heller flyttas till annan kommun. De erbjuder sig att göra en orosanmälan till samma socialtjänst som redan är kritiserad 16 gånger. Moment 22.
Barnombudsmannen kan inte ingripa i enskilda fall, men kan också göra orosanmälan. BO hänvisar till IVO och JO som ju redan har framfört kritik. Moment 22.
Socialförvaltningen hänvisar till bristande resurser, när det handlar om brist på kunskap. Och vad har 16 granskande utredningar kostat?
Forskning finns och många barn, nu vuxna, kan berätta om hur de blivit bemötta.
Massmedierna vill inte heller synliggöra dessa barn. Trots att våld, hot och sexuella övergrepp är orsaken till vårdnadstvisten framställs den som ett bråk mellan två vuxna. Vem kan samarbeta när en av parterna är våldsbenägen och den andre skräckslagen? Barnen glöms bort.
Vi har bra skyddslagar, men när de inte följs finns inga effektiva sanktioner. Hur många barn som drabbats av myndighetsfel behöver kartläggas.
Barnombudsmannen måste få mandat att ingripa i enskilda fall eller en Barnskyddsmyndighet inrättas, liksom barndomstolar med kunskap om barn och trauma. Också IVO bör få starkare verktyg att agera.
Främst behövs en attitydförändring med fokus på barnen. När det inte räcker med kritik 16 gånger så är allt ett spel för gallerierna.
Unicef Sveriges förslag om upprättelse och klagorätt för barn är ett viktigt steg (SvD 14/12). Men det måste också finnas möjlighet till akuta ingripanden. Att förlora hela sin barndom i väntan på hjälp är oacceptabelt.
Ord måste bli handling nu!
Underbart skrivet tydligare kan det väl inte göras. Samma sak som jag sagt i snart fem år.
Upplagd av kl.

1 kommentar:

  1. Anonym30 december 2014 kl. 12:21

    Och det finns EN mening som sammanfattar socialtjänstens kaos och vad de gör mot familjer :
    Brist på kunskap!
    Brist på resurser är det minsta problemet- och det går ju att rätta till, men att jurister och andra högutbildade TILLÅTER denna misär fortgå, säger väldigt mycket om den svenska fegheten.
    Man blundar hellre, tittar bort, tänker tanken " det måste ju ändå ha varit NÅT, så illa kan det ju inte vara..,,etc
    En verklighet man inte trodde fanns , och som många drabbade familjer,"enskilda fall", får leva med från dag till dag-tystnaden från omgivningen.
    Bra att inte alla håller käften, och att det kommer kritik från fler håll, ty varje kommun borde JK-granskas, inte bara IVO-granskas eller JO-anmälas, ty vad har det hjälpt?

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)