Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

lördag 13 juni 2015

Mäns våld mot kvinnor

Idag så är det väl ingen som missat att 17åringen som försvann på Kinnekulle har hittats död. Återigen har våld tagit en ung människas liv.

En annan artikel som belyser våld, mäns våld  mot kvinnor. I de flesta fall är barn inblandade och dessutom kostar det samhället miljoner.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/oisincantwell/article20929882.ab


Det är naturligtvis inte för att stärka Sveriges ekonomi som nationen måste bli bättre på att bekämpa mäns våld mot kvinnor.
Men det kan vara nyttigt för politiker och myndighetschefer att känna till att kostnaden för detta samhällsproblem är ungefär 45 miljarder kronor per år.

För trots att politikerna har vaknat till liv och avsatt resurser de senaste åren har inte mycket blivit bättre inom detta område. Det visar mina kollegor Kerstin Weigls och Kristina Edbloms sexåriga granskning av kvinnomorden i Sverige med all önskvärd tydlighet.

Socialstyrelsen fick i uppdrag att utreda alla mord i nära relationer för att dra lärdomar av misstagen. Efter två år hade myndigheten hittat och granskat 4 av de 28 mord som begåtts. De farligaste männen skulle tvingas bära fotboja. Så har inte blivit fallet.
Pappa som dödar mamma skulle inte få vårdnaden om barnen. En förändring som har uteblivit.
Listan på fiaskon kan dessvärre göras betydligt längre än så.
Åtta mål
Nu ska det bli bättre, hoppas och tror utredaren Juno Blom. Hon och hennes kollegor har intervjuat myndigheter, experter, företrädare för kvinnojourer och, inte minst, kvinnor som har utsatts för våld.
Hon föreslår åtta långsiktiga mål som samhället ska sträva efter. Bland förslagen märks en nationell styrning och samordning, utbildning för alla som på något sätt kommer i kontakt med kvinnor som blir misshandlade och insatser för barn som utsätts för våld.
Glädjande nog betonade Blom även det våldsförebyggande arbetet.
Tidigare insatser har ofta handlat om strängare straff. Som om det inte redan vore olagligt att döda och misshandla. Som om män skulle upphöra att slå kvinnor om lagen skärps.
Hela samhället ska med
Förskolor, skolor och andra delar av samhället ska involveras. Det låter klokt. Forskning visar nämligen att det finns en tydlig koppling mellan mäns åsikter om jämställdhet och våld. Ju mer stereotypa uppfattningar om maskulinitet och feminitet, desto mer våld.
Insatserna kommer att kosta pengar. Pengar som kommunpolitiker kanske inte alltid har lust att skjuta till. Men utredningen visar att det är väl investerade pengar.
Det går inte att beräkna de exakta kostnaderna för våldet i nära relationer. Men en samhällsekonomisk analys har gjorts. Notan för sjukskrivningar, vård, insatser i skolan för barn som blir slagna, polisutredningar, sociala utredningar, rättegångar och fängelsevistelser uppgår till sammanlagt 45 miljarder om året.
Det är en oerhörd siffra. Det är mer än vad hela rättsväsendet eller försvaret får i anslag per år år.
I god svensk ordning ska rapporten ut på remiss. Jag utgår ifrån att förslagen kommer att genomföras, men ingenting lär ske över en natt. Inte heller är utredningen en magisk formel som kommer att lösa ett allvarligt samhällsproblem.
Men erkännandet att det brister är en möjlighet till förändring. 


Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)