Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 17 juni 2015

Jmf treåringen med Markfallet

En blogg som lyfter både tre åringen som kidnappades och jämför med Markfallet  som exempel på brist på barn perspektiv hon tar upp vuxen- barnperspektiv. uthängda socionomer, brist på familjehem,
http://emiliepilthammar.blogspot.se/2015/06/ur-ett-barnperspektiv.html?m=1
Faktum är dock, att människor som arbetar inom socialen är fruktansvärt utsatta. I artiklarna nedan länkas det till socialarbetare som fått sina liv förstörda då föräldrar till tvångsomhändertagna barn lagt upp sidor på nätet där socialarbetare och deras familjer hängts ut och anklagats för att exempelvis vara pedofiler. Det finns facebooksidor där människor i detta yrke hängs ut, där människor som vill få fram barnperspektivet jagas med blåslampa av arga biologiska föräldrar.

Av de barn som vårdas under LVU, Lagen om vård av unga, finns det garanterat stora missar och det jag får upp i min tanke är Marks kommun som så tydligt visade hur fel en socialtjänst kan göra.
Jag har full förståelse för att människor som får sina barn placerade är arga, ledsna och besvikna men när de börjar trakassera andra människor på nätet visar de, åtminstone för mig, att de uppenbarligen inte är några bra förebilder för några barn.  
 
Vad ett treårigt barn har för en tanke behöver man inte vara Einstein för att räkna ut. Detta barn har en familj, familjehemmet. Tillfrågas flickan kommer hon berätta det men det går inte som det ser ut nu då den biologiska mamman har kidnappat henne och håller henne gömd.
Detta är alltså en biologisk mamma som flickan inte har något större band till. Ett barn som garanterat frågar efter sina föräldrar, sitt dagis, sina vänner, sin bostad. Allt. Ett barn som ryckts upp från de rötter som gjort henne trygg och fått henne att må bra.

Den stora frågan, speciellt i DNs artikel överst nederst, är då barnperspektivet.
Ser den biologiska mamman till det?
Nej.
Ser DN till det?
Nej.
En förälder för mig är inte ett biologiskt DNA-band utan den som bryr sig om barnet och ger det allt det som borde vara självklart. Kärlek, kärlek, kärlek och omvårdnad.
En förälder är den som under alla omständigheter ser till barnets bästa och den som påstår att blod är tjockare än vatten och anser att "riktiga" föräldrar enbart är de med biologiska band, kan förklara det för alla de placerade barn som har bra familjehem samt de som är adopterade.

Finns det någon rättvisa i världen får den lilla flickan komma hem och familjehemmet tilldömas vårdnaden. I sak förändrar det ingenting för den biologiska mamman då hon fortsatt får ha umgänge med henne, men för barnet innebär det en oerhörd trygghet att veta var det hör hemma och efter nästan tre år i ett hem, är det där hon ska stanna.

1 kommentar:

  1. Mycket bra skrivet. Passar precis in på vårt ärende också... Ett barn som kom som spädbarn och plötsligt, tre år senare, skulle lämnas på ett behandlingshem 20 mil bort. Vi, som var hennes föräldrar, hennes familj, klipptes snabbt bort. Barnperspektiv? Nej. Alltför vanligt.

    SvaraRadera