Kampen måste fortsätta

GP´s ledars skribent fortsätter att lyfta problem rut utsatta barn och de som gör vad de kan för att lyfta problemen. Texten är längre så följ gärna länken.
http://blogg.gp.se/ledarbloggen/2015/05/30/vi-maste-kampa-for-barnen/

Texten om 3-åringen är långt ifrån den första texten jag skrivit om hur barns behov ständigt glöms bort när vuxna slåss om vårdnad och umgänge. Tillsammans med ett antal andra journalister, barnrättskämpar och opinionsbildare som Ohlininstitutets Karin Rebas, liberalen och socionomen Jenny Sonesson, Expressens Patrik Kronqvist, Barnperspektivet i Sveriges Eva Hallgren har jag gång på gång försökt lyfta problemen med att barn behandlas som slit- och slängvaror och skickas fram och tillbaka mellan bioföräldrar och familjehem. Vi har försökt sätta fokus på saker som anknytning, barnpsykologi och vikten av att barnens behov faktiskt sätts i centrum så som det står i alla föreskrifter att det bör göra.

Ett stort problem för alla som försöker förändra dagens situation är att inget tycks hända. De förändringar i lagen som skulle kunna stärka barns rättigheter dröjer till följd av att LVU-utredningens slutrapport gång på gång skjutits fram. Nu är det meningen att förslagen skall presenteras till sommaren och vi är många som håller tummarna för att dessa skall ge de allra mest utsatta barnen en chans att tas på större allvar.
Ett nästan ännu större problem än de senkomna förslagen om lagändring är dock den hotbild som växer sig allt starkare mot dem som är på något sätt är involverade i omhändertagande av små barn eller som arbetar för att föra fram barnperspektivet.
Det är fullt förståeligt att människor som förlorat vårdnaden om sina barn är förtvivlade och uttrycker det. I dag finns det dock Facebookgrupper, bloggar och hemsidor på nätet där ett stort antal personer som anser att blod är tjockare än vatten (oavsett hur illa en förälder gjort sitt barn) systematiskt ägnar sig åt att förfölja familjehem, socialtjänst, politiker, opinionsbildare och journalister. Men hjälp av hat, lögner och hot försöker de att skrämma till tystnad. Själv fick jag så sent som häromdagen veta att jag borde ta livet av mig.

Det här är allvarligt. Inte minst eftersom det redan i dagsläget är oerhört svårt att få tag i kompetenta, kärleksfulla familjehem. Något som knappast blir lättare när de som som tar sig an detta svåra uppdrag jagas med blåslampa av en aggressiv mobb vilka inte klarar att se barnens bästa. Lika hemskt är det att duktiga erfarna handläggare söker sig bort från socialtjänstens enheter för familjeärenden för att slippa bli måltavlor för det hat och den ryktesspridning som allt för ofta blir konsekvensen av att ett barn lyfts ur en ohållbar miljö. När det till och med går så långt att socialsekreterare hängts ut som pedofiler är det inte svårt att förstå.

För barnens skull är det viktigare än någonsin att dessa hårdföra grupper inte vinner. Att vi inte är tysta. Att familjehem, tjänstemän och politiker inte låter sig skrämmas. I Sverige omhändertas i dag inte för få barn, tvärtom väntar kommunerna i det längsta eftersom ett omhändertagande både är kostsamt för skattebetalarna och traumatiskt för barnen och deras familjer. När det går så långt som till LVU är det alltså allvar. Om följden blir en långtidsplanering och att ett litet barn knyter an till de människor som älskar och skyddar det måste barnet ha rätt att stanna där. Kanske till och med att bli adopterat.

Kampen för att det skall bli verklighet måste fortsätta. Samhället får inte lämna de allra mest utsatta barnen åt sitt öde.