Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 3 juni 2015

Ett oerhört svek

Karin Rebas igen
http://www.vk.se/1459297/karin-rebas-satt-barnens-behov-forst?mobil
Åsikter. Nyligen inträffade en tragedi i skånska Hörby. En flicka på tre år fördes bort från sina fosterföräldrar av en person hon knappt känner – en person som dessutom har suttit i fängelse för att ha misshandlat henne. När detta skrivs, fem dagar senare, är flickan ännu inte återfunnen. Men enligt den lokala polisen är det oklart om ett brott har begåtts.
Hur kan det komma sig? Jo, den som förde bort flickan är hennes biologiska mamma.
Bakgrundshistorien är följande: Flickan hittades av socialtjänsten under ett oanmält hembesök 2012. Då var hon bara fyra månader gammal och så apatisk och undernärd att socialsekreterarna trodde att hon var död.

Det visade sig att pappan hade misshandlat henne sedan födseln – nypt henne, gett henne knytnävsslag och till och med brutit hennes lårben. Mamman försökte inte stoppa misshandeln och såg inte heller till att hon fick vård. Båda de biologiska föräldrarna dömdes till fängelse.
Flickan placerades i ett familjehem, som hon med tiden knöt an till. Hon har syskon, kompisar och går i förskolan.

Men när den biologiska mamman blev fri och ville få tillbaka flickan gav rättsväsendet henne rätt, trots att socialnämnden ansåg att mamman var ytterst olämplig. I januari i år beslutade förvaltningsrätten i Malmö att flickan skulle börja träffa sin mor regelbundet, för att på sikt göra det möjligt för dem att leva tillsammans.
Tyvärr verkar det inte vara särskilt ovanligt att de biologiska föräldrarnas vilja att få ta hand om sina barn får gå före barnens behov. Regelverket tycks utgå från äldre barn, som redan har knutit an till sina biologiska föräldrar. Inte från barn som omhändertagits sedan späd ålder.

”Enligt lagen är det barnen som har rätt till sina föräldrar. Men domstolar dömer ofta som om det vore föräldrarna som har rätt till umgänge,” förklarar psykologen Åsa Landberg, som bland annat har jobbat för Rädda Barnen i tio år (Sydsvenskan, 27/5).

Den som känner en treåring vet att de är medvetna individer, med egna behov, tankar och känslor. Även under de bästa förutsättningar kan det vara svårt för små barn att till exempel skolas in på förskolan.

I det här fallet har flickan varit så rädd för sin biologiska mamma att fosterföräldrarna har behövt vara med under de övervakade mötena mellan mor och barn. Det var vid ett sådant tillfälle som den biologiska mamman och flickan plötsligt försvann.
Om mamman hade gett flickan en örfil hade hon kunnat bli anmäld för misshandel. Men när hon utan någon som helst förberedelse sliter bort flickan från dem hon ser som sin familj är det oklart om ett brott har begåtts.

Nu har socialtjänsten begärt att flickan ska tvångsomhändertas enligt LVU, lagen om vård av unga, och det är på den grunden som polisen letar efter henne. Det är bara att hoppas att de gör sitt yttersta och att hon snart ska hittas.
För hittills har förälderns rätt till sitt barn prioriterats högre än barnets rätt till trygghet. Det är ett oerhört svek.
Karin Rebas
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)