Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 10 november 2014

Utställning om barnhemsbarn

I Göteborg har man nu en utställning om barnhems barn.
http://goteborgsstadsmuseum.se/program/barnhemsbarn
Vidkärrs barnhem
Vidkärrs barnhem var ett av landets största barnhem och här passerade tusentals barn under åren 1935-1976. Det ansågs vara enastående – modernt och med barnens bästa för ögonen. Först med Vanvårdsutredningen kom en annan bild fram. Vidkärr var ett av de barnhem som hade flest berättelser om övergrepp och vanvård.
I utställningen möter du berättelser från barn som bodde här och får veta hur det gick sedan. Hur känns det att ha varit ett barnhemsbarn och hur klarade myndigheterna av rollen som ersättare för föräldrar och hem? Vidkärrs barnhem är producerad av Göteborgs stadsmuseum med stöd av social resursförvaltning.

Hitta hem - alla tiders fosterbarn
Hitta hem handlar om fosterbarn i privata hem och på samhällets institutioner från 1700-talet fram till idag. Utställningen bygger på teman som återkommer ur barnens vittnesbörd; de ständiga uppbrotten, ovissheten, längtan efter sammanhang, känslan av att bära en stämpel och barnets enastående förmåga att överleva. Utställningen är producerad av Stockholms stadsmuseum på uppdrag av Stiftelsen Allmänna Barnhuset med stöd av socialdepartementet.
De båda utställningarna är ett led i den upprättelseprocess som inleddes med Vanvårdsutredningen som blev klar 2011.
 
Vet inte riktigt vad jag skall tycka om det. Det är ju så många som farit illa där och så många som sedan inte fått upprättelse. Skall barnhems barn, utsatta barn bli/vara utställningsföremål?
Visst är det bra att det lyfts men är detta rätt sätt?
Vad har man tänkt?
Att folk skall åka och titta på bilder på små barn, de ser ju inte olyckliga ut? Ser inte ut som de farit illa, fantisera över vilka av dem som utsatts för övergrepp.
Läsa deras hemska berättelser som det står; om uppbrotten, ovissheten, längtan efter sammanhang, känslan av att bära en stämpel och barnets enastående förmåga att överleva

Jag vet inte, känner mig kluven.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)