Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 23 november 2014

Kaliber del 1/3 kl 12

I dagens kaliber handlar det om socialtjänsten.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/463313?programid=1316
Det är svårt att veta hur många barn det är som far illa i Sverige idag, mörkertalet är stort. Men alJa, som jobbar med barn är skyldiga att anmäla till socialtjänsten om de känner oro för ett barn. 2010 gjordes det enligt Socialstyrelsen anmälningar om 60 000 barn.
--Ja, alltså så som det har varit här i Sundsvall då och antagligen över hela landet så ligger vi hela tiden på efterskott. Vi hinner inte starta upp våra utredningar när vi får dem. De blir liggande i kanske flera månader innan vi ens hinner börja. Vi bryter alla frister. Vi hinner inte liksom samtala i tillräcklig grad med familjen och andra som känner barnen för att ta reda på vad är det just det här barnet behöver i form av hjälp och stöd, säger Karin Gustafsson.
Redan 2012 skrev hon tillsammans med 14 arbetskamrater ett brev till politikerna i socialnämnden om att situationen på socialkontoret var så pressad att de inte hann hjälpa barn på det sätt de borde
– Jag läste ju då om den här anmälan som kommit och blivit liggande på ett bord utan att den hade blivit uppmärksammad och min omedelbara tanke var att det skulle mycket väl ha kunnat vara här i Sundsvall också. När vi ser att vi har flera vakanser, vi har kollegor som blir långtidssjukskrivna. Vi kollar alltid varandras posthyllor och skrivbord, men självklart skulle det kunna hända att en sådan anmälan blir liggande en dag eller två. Det skulle ju kunna vara för sent om det var ett liknande tillfälle. Det tror jag finns en uppenbar risk, antagligen på de flesta socialkontor runt om i landet, säger Karin Gustafsson. 
 
Sundsvall är inte den enda kommunen som har svårt att få tag i kvalificerad personal. I vår undersökning svarar så många som 70% av kommunerna att det har svårt att rekrytera.
Över 100 kommuner väljer också att skriva egna kommentarer och bland dem läser vi att det är näst intill omöjligt att rekrytera personal med erfarenhet, att personalen flyr och att socialkontoren slåss om dem som kan tänka sig att ta jobben. Flera chefer skriver att det är oroliga över hur de ska kunna behålla den personal de har kvar.
 
I 12 av de 85 lex Sarah-beslut vi går igenom har socialtjänsten, precis som i fallet med Yara, helt missat en eller flera anmälningar.
När en av handläggarna på socialkontoret i Malmö blir långtidssjukskriven går ingen in och läser hennes mejl på flera månader. När mejlen öppnas hittar man 5 orosanmälningar om samma barn, ett barn som misstänks bli misshandlat av sin vårdnadshavare.
På ett annat socialkontor har en postbox fått nytt lås - vilket leder till att posten inte delas ut till socialtjänsten på minst 4 dagar.
Och vi hittar en anmälan som handlar om socialtjänsten i Västerås - där har e-posten i en myndighetsbrevlåda inte blivit läst på 11 månader. Mellan slutet av mars 2013 och februari 2014 har ingen kontrollerat brevlådan. 
 
Det har diskuterats redan i media under veckan. Man undrar i kommun efter kommun om det är likadant.
Här är en till http://www.bt.se/nyheter/tt_inrikes/kommuner-missar-anmalningar-om-barn(4543349).gm ( Länken verkar inte funka)

Flera socialkontor i landet slarvar med anmälningar om barn som far illa, visar en granskning som Kaliber i Sveriges Radio P1 har gjort. I tolv av 85 lex Sarah-beslut från den 1 januari till sista oktober i år har socialtjänsten helt missat en eller flera anmälningar.
När en handläggare på socialkontoret i Malmö blev långtidssjukskriven gick ingen in och läste hennes mejl på flera månader. När den till slut öppnades hittades fem orosanmälningar om ett och samma barn. Anmälningarna handlade om misstänkt misshandel av vårdnadshavare.

Ett annat exempel är Västerås, där e-postlådan till barn och ungdomsenheten inte tömdes på elva månader. På ett annat kontor hade en postbox fått nytt lås, vilket ledde till att posten inte delas ut till socialtjänsten på minst fyra dagar.
 
Även SVT tar upp
http://www.svt.se/nyheter/sverige/socialtjansten-slarvar-bort-anmalningar-om-utsatta-barn
Epost lådor öppnas inte och man saknar rutiner.
Jag har försökt skicka en inbjudan till socialtjäsnten och är förvådan över att inte alla har en maillåda socialtjänsten @ X kommun.se som alltid kollas. Nej man skall skicka till anställda. Men det är väl allmän kännt att det är en otrolig ruljans på personal. Den man hade kontakat med för någon månad sedan är inte ens säkert att den jobbar kvar.

Man kräver önskar en socialtjänstkommission” http://www.svt.se/opinion/article2491027.svt
Vi har sett goda exempel på vad en sådan kommission kan åstadkomma. I till exempel Göteborg, där en socialsekreterarkommission tillsattes 2012, har fack och arbetsgivare enats om en handlingsplan och gemensamt tagit kontroll över situationen i socialtjänsten.
I många andra delar av landet är situationen en annan. Många nyutexaminerade och oerfarna socialsekreterare och biståndsbedömare sitter med rader av mycket svåra beslut.

Om regeringen menar allvar med att FN:s barnkonvention ska bli svensk lag, då är det bland annat inom socialtjänsten som frågan avgörs om vi kan leva upp till den här lagen.

Där samhället möter och har som störst ansvar för de mest utsatta barnen behöver personalens villkor medge ett professionellt arbete.

För att nå en hanterbar ärendemängd bör Socialstyrelsen få i uppdrag att utforma riktlinjer för ett nationellt mått på antal ärenden per handläggare.

Sverige behöver en socialtjänst där utsatta människor får den hjälp de behöver.
Det jag reagerar på är att man alltid skall tillsätta utredningar  och de tar ofta flera år. Istället för att bara tala med de inblandade sedan försöka göra så många som möjligt till viljes. Säger handläggarna att de behöver det och det och familjehem det och det och så frågar man alla inblandade sedan försöker man länka ihop det.
BPIS behövs http://nlt.se/nyheter/lidkoping/1.3593256-nystartad-forening-vill-lyfta-barnfragor
– Tanken är att föreningen ska föra fram barnperspektivet i alla dess former. Vi vill att den ska fungera brett där alla problemområden får plats exempelvis mobbning, vårdnadstvister, barn med diagnoser och hedersrelaterade problem.

Föreningen BPIS, har ambitionen att verka som en samlande kraft för andra föreningar. Eva hoppas att den ska kunna fungera som en paraplyorganisation. I vår planerar man exempelvis en diskussionsdag i Stockholm där man bjuder in alla föreningar och organisationer i Sverige som jobbar med barnfrågor. Tanken är att få till ett samarbete mellan föreningarna om vilka frågor man vill fokusera mest på under en period. Föreningarna jobbar på var sitt håll, men lyfter gemensamma viktiga frågor för att nå fram bättre.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)