Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 20 november 2014

Usla förhållanden

En intrevju med en socialsekreterare om usla arbetsförhållanden och det bekräftas av en ny rapport.
http://www.friatidningen.se/artikel/115841
Socialstyrelsens nya rapport Öppna jämförelser av ekonomiskt bistånd visar att varje handläggare i genomsnitt har hand om 35 biståndshushåll per månad, men att antalet varierar stort mellan landets kommuner – från 7,9 ärenden till 85,5 ärenden, enligt Socialstyrelsens statistik som bygger på enkätsvar från kommunerna. Men socialsekreterare som Fria Tidningen har pratat med vittnar om ännu högre arbetsbelastning. Linda har själv haft hand om mellan 90 och 100 ärenden i månaden de senaste två åren och Ingela, som inte vill ha med sitt efternamn i tidningen, vittnar om hög arbetsbelastning i Stockholms kommun.– Jag skulle säga att det ”normala” är att socialsekreterare sitter på omkring 65–75 ärenden och täcker för en kollega som blivit sjukskriven för stress eller i väntan på rekrytering, säger Ingela.

Men både Ingela och Linda är överens om att problemen handlar om mer än det stora antalet ärenden. Den höga personalomsättningen är ett annat problem. Enligt Socialstyrelsens rapport är en stor andel av de som arbetar inom ekonomiskt bistånd nyutexaminerade och saknar erfarenhet. I flera kommuner är två år den tid som någon av socialsekreterarna jobbat som längst.

Arbetsbelastningen går också ut över klienterna. Det är svårt att skapa ett förtroende när man sällan hinner träffa klienterna, konstaterar Linda.
– Det skapar en stor frustration och osäkerhet och gör att klienterna inte litar på myndigheten. Det handlar om folks mest basala behov: mat och hyra och att känna osäkerhet kring det varje månad skapar en jättestressande situation. Det kan skapa ohälsa hos personer som från början bara var arbetslösa men sedan mår dåligt på grund av den ekonomiska situationen. Det gör att de kommer ännu längre ifrån arbetsmarknaden.
En ökad frustration från klienternas sida ökar också risken för hot och våld mot personal, enligt Linda.

Men ett av de allvarligaste bristerna, enligt Linda, är att cheferna inte lyssnar när de påtalar problemen.
– De tar oss inte ens på allvar, utan säger att hot och våld tillhör arbetet och att vi får vänja oss vid det, och om arbetsbelastningen säger de att vi ska göra omprioriteringar. Men det är svårt när man redan gör minsta möjliga vid alla ärenden. Man hinner typ bara betala ut pengar, egentligen borde vi ju träffa klienterna och motivera dem att komma vidare i sin tillvaro, men det hinner vi inte. Då finns det inget spelrum att göra prioriteringar, säger Linda.
 
Ja jag kan bara hålla med skall vi kräva ett bra jobb av dem skall vi också ge dem förutsättningarna för att kunna göra det.

1 kommentar:

  1. Inte konstigt- att så många hemlösa, som inte får sin lagstadgade norm, eller andra arbetslösa som inte får det som LAGEN säger de har rätt till när budget alltid går före , och så många som har kontakt med soc känner sig kränkta, utskällda, och utan hjälp.
    Inte konstigt att så många slutar i Sveriges mest utskällda yrke, eller redan efter utbildning gärna söker sig till annat- forskning, projekt , kurator , BUP.
    Vem vill jobba på soc idag i en sådan arbets-situation?
    Inte konstigt.
    Och då inte konstigt att det sker de mest konstiga saker på socialkontoret och att barn som verkligen behöver hjälp missas i hanteringen, och hinner att dö.

    SvaraRadera