Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 2 november 2014

Barns sorg lika stor

I en artikel i dagens expressen berättar Veronica Palm (s) vice ordförande i socialutskottet Ja hon blev vice och Emma Henriksson (kd) blev ordförande, att hon och hur hon förlorat ett barn. http://www.expressen.se/nyheter/veronica-palm-om-sorgen-efter-dottern/ Flickan levde bara 40 minuter. Med andra ord vet hon hur förlusten av ett barn är.

Men barn då känner de samma sorg? Att deras sorg inte är lika stor? Samma förlust? Tror man inte att barn sörjer lika mycket? Jo självklart. Ja hur tänker man egentligen, Ännu en brist http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article19781574.ab
Varje dag är det drygt nio barn i Sverige som förlorar en förälder. Varje dag dör tre barn i vårt land som efterlämnar syskon, klasskamrater och vänner. I varje barngrupp, i varje klass, finns barn som lever med sorgen alldeles nära.
De är fantastiska ungar, som försöker att balansera i en vardag där inget är som förr. Ofta lämnas de helt ensamma med sin sorg och ett barn har inte rätt att sjukskriva sig när vardagen är för tung. För ett barn i sorg får en vuxen inte vabba.
Budskapet till barnen? Du har ingen rätt att sörja.
 
  • Se till att landsting och kommuner följer lagen genom att alla barn i Sverige som har förlorat, eller kommer att förlora en nära anhörig, får det stöd och den information de behöver.
  • Låt arbetet med att se barn som anhöriga få fortsätta, både inom vård och inom skola – för det är inte på långa vägar förankrat där det ska vara förankrat.
  • Satsa mer pengar på forskning om barns sorg. Vi behöver veta mer för att hjälpa bättre. Och med en starkare forskningsanknytning mot högskolor och universitet kan sjukvårdspersonal och pedagoger förberedas bättre under sina utbildningar.
  • Låt föräldrar få vabba för barn som förlorat en förälder/ett syskon.
  • Stärk elevhälsan och lärartätheten och se till att konkreta handlingsplaner för barn i sorg finns på alla skolor, så att all personal – från vaktmästare till rektor – känner sig trygga i att möta de sörjande barnen. 
  •  
kan bara hålla med och understryka behovet. Vet hur ledsen vår son var då han förlorat dem han älskade så högt. Hur det gick ut över skolan. Han kunde sitta och drömma, tappa koncentrationen, bli ledsen som i ett trollslag utan att kunna förklara varför.  Jag brydde mig inte om vilket var han ledsen så fick han vara hemma och vi pratade, mycket och grät tillsammans. Vi har överlevt tillsammans därför att vi gjort det tillsammans. I domen och utredningar runt barnen står det att de överlevt på grund av oss.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)