Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 20 juli 2015

Sommarlov utan pengar

Hur är det att ha sommarlov utan pengar? Hemskt. Att inte kiunna åka någon stans. Att inte kunna göra något. Se alla andra åjka bort. komma till skolan och höra alla berätta om hur roligt de haft det och hur mycket de gjort.
http://m.gp.se/nyheter/kronika/1.2772429-emmy-rasper-jag-vet-hur-det-ar-med-sommarlov-utan-pengar?
Det är sommaren 1996, jag är 13 år och har sommarlov. Om det är sol kan vi cykla och bada. Det gör vi ofta. Jag och mamma. Eller jag och mina kompisar. Då kan man packa ner massäck och ba cykla iväg. Känna friheten och vinden i håret. Ha roligt en hel dag. Nästan gratis. Men det är inte sol, molnen är gråa, det regnar och inget är skoj. Jo, en sak är skoj. Jag har fått låna en kompis nintendo över sommaren. För jag har inget och hon har annat för sig. Så där ligger jag på mitt rum och spelar Super Mario medan regnet slår mot fönstret.
Ja, jag har faktiskt en tv på mitt rum. Värsta lyxen. Önskade mig en tv i julklapp förra julen. Hade skrivit en önskelista och satt upp på kylskåpet. Fast sen slängde jag önskelistan. Vissa barn skriver helt enkelt inte önskelistor. Jag vet. Vi klarar oss varje månad. Vi har mat och ett hem. Men det finns inga extra pengar bara för att det är jul, sommar eller födelsedag. Jag vet och jag vet att jag inte kan skriva önskelistor fyllda med dyra saker som tv-apparater. Men mamma gör allt hon kan, lyfter berg och trollar fram guld ur sand. Den julen fick vi julklappspengar av Svenska kyrkan. Under granen stod en begagnad liten tv och jag blev så glad att det knappt gick att känna efter.
Ibland debatteras situationen för barn som växer upp i hem med lite pengar. Ibland kallas det barnfattigdom. Det är ett relativt begrepp och ofta fastnar diskussionen i just definitionen. Det är inte min roll att debattera det begreppet. Men jag vet att jag som barn med lite pengar var väldigt medveten om just bristen på pengar och hur mycket allting kostar. Jag vet att det är pinsamt att inte kunna följa med och göra aktiviteter eller att inte ha likadana saker som sina kompisar.
Det är en känsla av skam som är svår att placera för ett barn. Svår att separera från det egna jaget, svårt att inte känna att det är ens eget fel. Det regnar mycket i Göteborg den här sommaren och jag tänker på er som var som jag. Jag vet.
Det är ju inte alla som har turen att bo vid en sjö så att bad är gratis.  Var i stugan i veckan och tog med en ensam mamma och hennes flicka. Det var deras enda semester. Vad roligt vi hade och vad mycekt vi hann med. Och det roligaste var att få ge dem sommarens minne.
Upplagd av kl.

1 kommentar:

  1. Anonym20 juli 2015 kl. 10:49

    Och det värsta av allt är när socialtjänsten själva bidrar till att ett barn får ett tråkigt sommarlov.!
    Det händer hela tiden, dessvärre , så länge socialtjänstens moral förfallet och de inte vet vad riktig misär betyder, och inte reagerar längre på en sådan misär .
    Vem vill då jobba som socionom ? Nör de bidrar till att förstöra barns egentid - många fosterbarn är sysslolösa , sitter på egna rummet , spelar spel medan de kanske innan alltid haft roliga somrar ...
    Vad bryr sig socialtjänsten om det?
    När de har fullt upp med andra barn att springa vidare till .
    De som slutar inom socialtjänsten orkar inte längre följa sjuka ordrar.
    Fd soc. Sekr dom sade upp sig.

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)