Arga barn klarar inte att tänka.

Hittade en "rolig" artikel om arga barn. En forskare slår nämligen fast att arga , expolsiva barn inte kjlarar att tänka då de blir arga. De bara reagerar.
http://www.svd.se/arga-barn-behover-hjalp-att-tanka

– De explosiva barnen beskrivs ofta som trotsiga, manipulativa och uppmärksamhetskrävande. Men det handlar inte om det. Barn beter sig bra om de kan – och de explosiva barnen gör så gott de kan, säger psykologen Ross Greene när jag når honom på telefon i Boston.
I över 20 år har han behandlat arga och utagerande barn. Vid sidan av det kliniska arbetet forskar han om deras explosiva beteenden vid Harvard Medical School. Han har även skrivit flera böcker i ämnet, bland annat ”Explosiva barn”.
Nästan alla barn har förstås perioder då de ofta sätter sig på tvären. Det är en helt normal del av deras utveckling. Men hos vissa är beteendet extra stökigt och deras trotsperiod tycks aldrig ta slut.  

Enligt Ross Greene finns det många missuppfattningar kring dessa så kallade explosiva barn. För att sprida en större förståelse för deras svårigheter reser han runt i världen och håller föredrag. Han har varit i Sverige flera gånger och i augusti kommer han hit igen.
– Föreställningen att de här barnen väljer att vara trotsiga är djupt rotad – trots att det numera finns mycket forskning som visar att så inte är fallet, säger han.

Så vad handlar det då om? Varför uppstår en härdsmälta när köttgrytan plötsligt bytts mot fiskgratäng? Och varför är Olle oemottaglig för såväl rationella argument som bestämda tillsägelser? Ross Greene svar är kort och bestämt: Bristande tankeförmåga.
– På samma sätt som vissa barn kan vara försenade i läsutvecklingen, har andra inte utvecklat den tankeförmåga som krävs för att hantera de krav på flexibilitet som ställs på dem i vissa vardagssituationer. När kraven blir för höga kan de inte tänka klart och hitta konstruktiva lösningar på problem. Inte heller klarar de av att hantera den frustration som situationen framkallar, säger Ross Greene.

Genom sitt mångåriga arbete har han sett att explosiva barn finns i alla varianter. Beteendet är vanligare bland pojkar, men explosiva flickor får lika häftiga utbrott. Vissa exploderar flera gånger om dagen, andra mer sällan. En del skriker när de blir frustrerade, andra blir även fysiskt aggressiva.

Det finns flera möjliga förklaringar till dessa vredesutbrott, men Ross Greene är inte intresserad av att ställa diagnoser. I stället inriktar han sig på att utveckla de förmågor som barnen saknar, nämligen flexibilitet och frustrationstolerans. För att lyckas med detta krävs andra metoder än dem vi föräldrar reflexmässigt använder oss av.
– Många försöker vara tydliga auktoriteter och ”visa vem som bestämmer”, men sådana skarpa tillsägelser triggar snarare fram utbrott. Att försöka motivera de explosiva barnen att uppföra sig väl genom bestraffning eller belöning, har inte heller någon större effekt. Deras beteenden beror ju inte på bristande motivation, utan på en oförmåga.

Ross Greenes råd är istället att försöka identifiera vanliga problemsituationer så att dessa kan undvikas eller frustrationen avstyras innan härdsmältan är ett faktum. Om matteläxan alltid slutar med att böckerna slängs i väggen, kanske mängden läxor faktiskt måste minskas under en period.
– Vissa ifrågasätter att man ”ger efter” för barnet, men ingen skulle komma på idén att tvinga ett fysiskt handikappat barn att gå utan kryckor. Genom att undvika vissa saker som ofta framkallar utbrott skapar man ett större lugn kring barnet som då kan lägga sin energi på att försöka utveckla sina bristande förmågor, säger Ross Greene.
För att göra det har han tagit fram en metod ”Collaborative Problem Solving” (CPS) – eller ”Problemlösning i samförstånd” – med tre olika strategier att ta till när utbrottet närmar sig.
PLAN A
Plan A innebär att den vuxna tar på sig rollen som auktoritet och bestämt säger ”Du får inte” eller ”Du måste”, utan att ta hänsyn till barnets perspektiv. Den strategin kan vara nödvändig när barnet till exempel slåss eller kastar saker omkring sig.
– Plan A är den uppfostringsmetod som många vuxna använder sig av slentrianmässigt. Den kan vara nödvändig i vissa farliga lägen, men lär inte barnet hur han eller hon ska tänka nästa gång ett utbrott närmar sig. Därför ska den inte användas för ofta, säger Ross Greene.
PLAN C
En motsatt strategi – Plan C – går ut på att den vuxna helt släpper vissa krav. Man tar kanske ingen strid om att barnet ska hänga upp sina kläder eller ställa in tallriken i diskmaskinen.
– Inte heller den strategin lär barnet att hantera frustrerande situationer, men man måste välja vilka svårigheter man först vill lägga sin energi på.
PLAN B
Den strategi som däremot utvecklar barnets flexibilitet och frustrationstolerans är Plan B. Barnet och den vuxna samarbetar då för att hitta en lösning som tar hänsyn till bådas perspektiv. Detta sker genom tre steg:
1. Empati: Den vuxna tar reda på vad som gör barnet frustrerat genom att iaktta och ställa frågor. ”Du ser inte glad ut – hur är det?” Med lite träning kan barnet ofta sätta ord på sin upplevelse: ”Jag är arg för att jag inte får äta köttgryta som du lovat.”
2. Definiera problemet: Den vuxna ger sin syn på saken. ”Men jag hann inte handla de ingredienser som behövs för att kunna göra köttgrytan.”
3. Bjud in till lösning: Barnet och den vuxna försöker hitta en lösning som tar hänsyn till bådas önskemål: ”Om du äter lite fiskgratäng i dag, så lovar jag att laga köttgryta i morgon.”
– Samtalen kring de olika perspektiven och den gemensamma lösningen lär barnet hur man kan tänka när man är frustrerad. Det bygger upp kognitiva kartor i barnets hjärna så att han eller hon lättare kan hitta konstruktiva lösningar när liknande problem uppstår igen, säger Ross Greene.

På flera håll i Sverige används metoden ”Problemlösning i samförstånd” framgångsrikt både inom skolan och barn- och ungdomspsykiatrin. Under en pilotstudie vid Utvecklingsneurologiska enheten vid Skaraborgs sjukhus fick föräldrar lära sig förhållningssättet och redan efter fem, sex handledningssamtal hade många barns beteenden förbättrats.
– Stora svårigheter med att vara flexibel i tanken och hantera frustrationer är mycket vanligt vid adhd och i vår studie hade alla barnen en sådan diagnos, säger Elisabeth Fernell, barnneurolog och professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Gillbergcentrum, Göteborgs universitet.

Ungefär hälften av barnen blev hjälpta enbart genom att föräldrar och lärare fick information om de kognitiva svårigheterna och lära sig hur barnens beteenden kunde bemötas. Hos den andra hälften kom förbättringen först efter att de också fått medicin för adhd.
– Ibland kan det vara en förutsättning för att man ska kunna ta till sig den kognitiva träningen. Vi brukar säga att vissa barn behöver både medicin – och Ross Greene, säger Elisabeth Fernell, som lett studien.
 

Ja frågan är om det inte går att applicera på vuxna också....