Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 24 juli 2015

Barn och unga isoleras fortfarande och det ökar t.o.m

Barnombudsmannen har gång på gång på gång slagit larm att barn och unga låses in, att de isoleras. Det verkar inte hjälpa, ändå har inget hänt. Sverige har fått kritik ifrån Europadomstolen att barn och unga låses in och isoleras men inte heller det verkar hjälpa.
I radion idag talar man t.o.m. om att det ökar:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=6218075

Isoleringarna på ungdomshem ökar, trots kritik från FN och barnombudsmannen. Statens institutionsstyrelse vet inte vad ökningen beror på. Ebba har varit på ett ungdomshem, och hennes minnen från isoleringen påverkar henne fortfarande

– Jag undviker trånga utrymmen, fysisk kontakt, det kan vara en kram till att nån ska klappa mig på ryggen på jobbet för berömma mig, säger hon.

Stor ökning av isoleringarna

Krister Berglund, chef på ungdomshemmet Johannisberg i Kalix, förklarar varför man ibland måste isolera eller som det också heter, avskilja någon från andra på ett ungdomshem.

– Ungdomen får inte bli så pass våldsam att den är en fara för sig själv eller andra ungdomar, eller för den del också personal. Då tar man till den här åtgärden när inga andra åtgärder fungerar, berättar han.

På ungdomshem sitter unga under 21 år som oftast har blivit dömda för brott. P3 nyheter har kollat på antalet isoleringar i förhållande till antalet vårddygn och ser att sedan 2011 har det varit en ökning med 20 procent.

Vet inte vad det beror på

Robert Stenbom, verksamhetsdirektör på Statens institutionsstyrelse, säger att de inte vet vad ökningen beror på:

– Det är klart att visst har vi institutioner som vittnar om att man har större andel ungdomar med så kallad multiproblematik, men jag tror det är ganska vanskligt att påstå att vi har ha några större förändringar på kort sikt. Isoleringarna har framförallt minskat i längd ganska dramatiskt, förklarar han.

När Ebba får höra att isoleringarna ökar, minns hon själv tillbaka på hur hon kände.

– Jag blir ledsen och jag gillar inte det, det gör verkligen ont i mig. Att isolera, det bevisar för ungdomen att den inte är värd någonting, berättar hon.

* = Ebba heter egentligen något annat

Filip Hannu
filip.hannu@sverigesradio.se

Barn skall inte bo på institution de skall bo i familjer. Där låses de inte in eller isoleras. OK jag vet att det händer även där men det är ändå undantag.
Jag kan i.s.f. tycka att det är bättre att isolera ett tag än att slå eller misshandla.
Vet hur frustrerade en del kan bli över barn och unga som inte har någon som helst respekt för vuxna eller "överhet" (hittar inget annat ord) som lärare. Att man tillsist kan hamna i hörn där man inte längre har något som helst att sätta emot.

Hade ett barn placerat, en 8 åring nästan lika stor som jag, som det i vissa lägen inte gick att tal med. Då hen stod ett par cm ifrån ansiktet på mig med fingrarna i öronben och skrev bla bla så fort jag öppnade munnen så var det inte lätt att hålla sig i skinnet. Känslan av att vilja ge ungen ett kok stryk var stor kan jag säga. Jag bad hen "snällt" att avlägsna sig och gå till rummet och stanna där tills det gick att tala till hen igen. Lyssnade hen inte till det heller så fick man med milt våld försöka få dit hen. Annars fick man hota med konsekvenser. Att ta bort något hen såg fram emot. Ex ett besök på badhus eller liknande.

Det är lätt att ha åsikter om hur man skall eller inte skal göra då man inte står mitt i det. Men det tar så mycket kraft och ork och till sist är det risk att det känns som det inte är annat än konflikter.
På institutionerna hamnar ju de som ingen annan orkar med och de måste ta till något. Sedan tror jag att man i vissa fall satt det i system.
Jag har också sett tendensen att de ärenden vi får blir svårare och svårare. Barnen är så skadade då de kommer att det är svårt för en vanlig familj att tackla, veta hur de skall hantera.

Har en familj som haft ett barn boende i nästan 10 år. Hen var skadad/trasig redan då hen kom. Hen har varit "hopplös" om man får säga så om ett barn. snott, ljugit, slagits. Skolat och inte varit i skolan trots massiva insatser och stöd. Hen kom inte hem då hen skulle, stänger av mobilen, är på väldigt olämpliga ställen. kördes hem av polis. Polisen har varit där i princip varje vecka, av olika anledningar och man kommer på kant med grannar, släkt och det blir slitningar i familjen.
Ändå har de kämpat på. Hoppats att hen skulle sansat sig  

En natt då hen kom hem,  för sent och väckte alla. Flera som skulle upp och jobba och började gapa om att familjen inte skulle lägga sig i, tappade den ena familjehems föräldern huvudet och ger hen en örfil. Skall tilläggas att hen är minst ett huvud längre båda familjehemsföräldrarna. Föräldern ringde själva dagen efter och talade om vad som hänt men ingen tyckte att det var något att reagera  över.
Det går ett år till och plötsligt faller lvu i en av förhandlingarna (var 6;te månad) och hen flyttar hem över en natt. Då kommer anmälningen om misshandel. Och nu blir det åtal.
Jag försvarar inte örfilen, även om jag faktiskt inte tycker att det var så farligt och jag har även full förståelse för det.
Hade det varit så farligt varför anmälde hen inte direkt? Hen är tillräckligt driven och har slängt möjligheterna att anmäla i ansiktet på familjen många gånger.
Jag förstår att hen gör en grej av det och jag förstår att polisen måste utreda och det skall de göra. Man jag har svårt att förstå att det blir åtal.
Att de lagt över 10 år på killen och lyckats med flera andra placeringar kommer ingen ta upp. Fälls familjehems föräldern så blir det ännu ett familjehem som hängs ut och svartmålas, det var de som misshandlade en placering.

Det är inte lätt när man inte längre har något att sätta emot och då kan isolering var ett bättre alternativ om inte annat ett avskräckande hot men det får som sagt inte sättas i system.

1 kommentar:

  1. inget som förvånar föräldrar som får vara med om Olaga LVUn. Dör barnen tråkar ut sug i familjehem , när de kommer från en tillvaro dör de hade mycket roligare , och där ingen lyssnar på barnet mer än deras biologiska föräldrar som får kämpa mot en koloss som svart kommer haverera totalt .
    De olaga LVUN med placeringar i familjehem , dör barnet isoleras från sitt ursprung pga rena lögner , hörsägen och ättskorruptuob , dör inteb lyssnar på barnet - som vill HEM
    Samma isolering , samma idioti.Samma systemfel.
    Ideelt arbetande advokat...

    SvaraRadera