Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 9 juli 2015

Bön om hjälp

http://www.skrivunder.com/migrationsverket_vill_skicka_mina_yngre_syskon_till_barnhem_i_bra
Esther och Elias, 11 respektive 12 år, måste lämna Sverige. Efter nästan två år är deras fall utrett och slutade med ett avslag om uppehållstillstånd. Migrationsverket har gjort bedömningen att deras anknytning till sin storebror här i sverige inte är tillräckligt stark och hänvisar därmed Esther och Elias till att fortsätta sina liv på ett barnhem någonstans i Brasilien.

Storebror Israel, en svensk medborgare, valde att efter sin mammas död ansöka om uppehållstillstånd för sina yngre syskon. Syskonens far, nu 81 år, är alltför sjuk och gammal för att ta hand om dem. Det är bara en tidsfråga innan även pappa försvinner ur syskonens liv för gott. Esther och Elias liv kommer tidigare från något som i det närmaste kan beskrivas som ett liv på gatan. Mammans cancer resulterade i att de helt enkelt fick klara sig själva. Mamman förde under en lång tid en utdragen och svår kamp mot en elak cancer i matstrupen. Traumat av att bevittna sin egen mor långsamt svälta ihjäl mitt framför ögonen är svår att föreställa sig. Mamma stod i kö för att få sondmatning, men cancern i matstrupen hann före.

Migrationsverkets anser dock att Israel borde ansökt om uppehållstillstånd för sina syskons räkning omedelbart efter han själv fått sitt eget uppehållstillstånd. Eftersom detta inte gjordes tillräckligt hastigt, så gör man bedömningen att anknytningen inte är tillräckligt stark. Att Israels mamma fortfarande fanns vid liv vid tidpunkten då han fick sitt eget uppehållstillstånd, faller här på döva öron.

Här står alltså storebror i sverige, redo att fullt ut ta sig an syskonen. Migrationsverket vill istället sända dem till ett barnhem på andra sidan jorden. Migrationsverket delar nämlingen uppfattningen att resurser och anhöriga saknas i Brasilien.

Nästan två år har gått sedan deras ankomst till sverige. Esther och Elias har integrerats väl i det svenska samhället och har hunnit lära sig svenska och fått svenska vänner. De har även hunnit knyta an och bli en naturlig del av sin brors familj. Nu kommer de att på nytt rivas upp från sin tillvaro. Den här gången från sin svenska familj, vänner och nyfunna liv. Historien återupprepar sig för två unga oskyldiga barn. Traumat blir ett faktum på nytt.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)