Dom tog "våra" barn: Krisen inom socialtjänsten beror inte på ensamkommande barn

Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.

Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 29 juli 2015

Krisen inom socialtjänsten beror inte på ensamkommande barn

Det diskuteras mycket vad krisen inom socialtjänsten beror på. En del vill gärna lasta den ökade flykting invandringen.

En ledarsida skriver idag att den akuta krisen inom socialtjänsten beror på ökat mottagande av ensamkommande barn. Det är en helt felaktig slutsats om en situation som försämrats under många år
https://akademssr.se/reportage/krisen-inom-socialtjansten-beror-inte-pa-ensamkommande-barn?v=frontpage&d=block_1

Krisen inom socialtjänsten har vuxit fram under flera år genom besparingar, ökad statlig styrning, försämrade trygghetssystem, bristfällig organisation och styrning. Socialsekreterare och chefer har varken getts förutsättningar eller lön för det oerhört kvalificerade arbete som de är anställda för att utföra.

Akademikerförbundet SSR har gång på gång påtalat arbetsmiljöproblem, vad konsekvenserna blir av uteblivna lönesatsningar och vikten av att socialsekreterare får förutsättningar att utföra ett kvalitativt arbete. I juni förra året, efter det uppmärksammade mordet på den ensamkommande flickan Yara§, krävde vi en nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården och vi fick gehör hos Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Det är hög tid att den börjar realiseras.

Det akuta problemet för socialtjänsten idag är att socionomer inte vill vara anställda där. De arbetar där istället via bemanningsföretag med högre lön och bättre villkor eller väljer andra arbetsgivare. Med tillräcklig bemanning klarar socialtjänsten att det plötsligt är fler som behöver hjälp oavsett om det är ensamkommande barn, arbetslösa som behöver ekonomiskt bistånd eller personer som behöver behandling för sitt beroende. Det behövs satsningar på alla nivåer för att komma tillrätta med krisen inom socialtjänsten. Vägen till förändring går inte via att ställa barn och vuxna, med behov av socialtjänstens stöd, mot varandra.

Det är ändå så att de som tar emot ensamkommande flyktingbarn är ofta de små kommunerna. (vet inte om jag drar förhastade slutsatser) och det ingår då i den vanliga budgetten som de skall röra sig med. Jag anser väl att det borde gå utöver. Alltså inte belasta den vanliga socialtjänsten.

Sedan hittade jag en artikel om en som vill starta ett kris centrum för efterlevande till de som tar livet av sig. Vilken bra ide.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6221306

Varje år tar 1600 personer sitt liv i Sverige. Därför krävs mer fokus på psykisk ohälsa men också hjälp för de efterlevande menar Angelica Ekengren. Hon har själv förlorat fyra nära anhöriga efter självmord.
Nu vill Angelica Ekengren hjälpa andra som genomlidit samma sorg genom att starta ett kriscentrum i Borås, där anhöriga kan söka hjälp och stöd efter ett självmord.
– Det är inte alltid man vet var man ska ringa och kanske struntar i det istället. Då kan det vara bra med ett kriscentrum som tar kontakt med de personerna, säger hon.
Angelica Ekengren menar att man får ringa runt mycket för att få den hjälp man behöver samtidigt som man befinner sig i en djup sorg.
– Man gör jättemycket samtal när någon dör. Om vi hade ett kriscenter i Borås så skulle det kanske räcka med ett samtal, säger hon.
Hon menar att det där skulle finnas kurator och många olika typer av människor samlade på ett och samma ställe, som kan hjälpa och stötta. Angelica Ekengren menar att många vill prata, men att självmord och psykisk ohälsa är tabu.
– Jag är uppväxt i en kultur där man inte pratar om sina problem och depressioner. Det är helt fel, man måste be om hjälp. En depression är en sjukdom som tyvärr ofta leder till döden, säger Angelica Ekengren.

Heja heja säger jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Varför

Vår familj har arbetat både som kontakt, avlastning och akut hem. Senare år valde vi fasta plac. för tonåringar men sist har vi haft två små barn. En s.k. uppväxtplacering ett begrepp som inte finns i lagen. Orsaken att man börjar är många men för oss var det att vi hade tid och plats och vill ta ett samhällsansvar. Som familjehem upptäcker man snart att man inte har några rättigheter vilket i förlängningen innebär att inte heller barnen vi jobbar med har några rättigheter. Många utsätts men familjehem hotas, anmäls och skräms i många fall till tystnad vilket för med sig att många inte vågar strida för de barn som är satta i deras vård. Kontentan blir att problemet inte uppmärksammas och redan utsatta barn far illa. Det är en mänsklig rättighet att få sin sak prövad i domstol. Den möjligheten saknar ett familjehem de är inte part. Alla lagar utgår ifrån att myndigheter alltid gör rätt men så är inte alltid fallet. Det jag stött på har fått mig att försöka ändra lagar och visa på de missförhållanden som förekommer. Jag har varit i riksdagen en gång och 19 av mina förslag ligger redan som lagförslag. Första lagen som en direkt konsekvens av vad som hänt oss kom nu d 1 juli 2010 då Lex Sara även omfattar socialtjänsten. Uppdrag gransknings program handlar om oss d 20 oktober och jag har nu fått ytterligare en inbjudan till riksdagen.

Stängt

Har sett att en del anklagar mig för att ha tagit bort eller strukit inlägg men det är inte sant. Efter att ha fått en anmälan på familjelivs sida valde jag att gardera mig och flytta bloggen i ett forum där jag inte stängs ner på grund av eventuella anmälningar. Först tänkte jag flytta med alla inlägg men det blev för jobbigt.

Hitintills har jag haft en länk dit men nu då beslutet kom att vi får hem dem finns det ingen anledning att ha kvar den så den har jag stängt ner.

Nu blev det inte så att vi fick hem dem. Man verkställde inte beslutet och mamman överklagade. Man skickade en jurist som inte stått i domstol på 5 år, förlorade. skickade en som inte ens var på slutpläderingarna. Vi förlorade igen och då jag gick ut i press med det röstade ordförande emot ytterligare ett överklagande trots att han inför hela Sveriges befolkning stått och lovat att ta det så långt det gick för att pröva vikten av anknytning. Så blev det inte.

Det värsta är att vi inte vare sig var först eller sist. Jag får mellan 1-3 ärendena i veckan. Lika hemska, lika felhanterade....