En familjepolitik som gör barnen psykiskt sjuka

vilken underbar debatt artikel jag hittade. Plankar en del av den men föälj gäran länken och läs hela
http://www.bpis.nu/2015/07/19/familjepolitik-som-g%C3%B6r-barnen-psykiskt-sjuka-27688429

Låt oss för en stund helt bortse från oss själva och fokusera på: vad är bra för barnen? Vi konfronterar alltså frågan huruvida utvecklingen är för barnens bästa eller om vi vuxna föräldrar driver något i rent egenintresse.

Självmord, suicidförsök, depression och konsumtion av psykofarmaka har bland unga kvinnor ökat med upp till 400 procent under de senaste tio åren. (Kanske det hänger ihop med att alla barn förväntas bete sig som pojkar?) Trenden för unga män är densamma även om utvecklingen inte är lika dramatisk. Ju yngre barn desto brantare ökning, de uppväxande barnen mår allt sämre och vi undrar varför.
Den första generationen som fötts under de nya betingelserna i Sverige har varit på förskolan från ett års ålder och har under sina första sex år tillbringat större delen av sitt vakna liv med förskolepersonal. Dessutom har de levt i ett samhälle som inbillar oss att män och kvinnor är likadana och har identiska förutsättningar att ta hand om barn, utan hänsyn till egna val. Det är först nu vi kan se hur den generation mår som fått ta konsekvenserna av det svenska experimentet.
Sambandet mellan att båda föräldrar arbetar mer och ungdomars psykiska ohälsa. I dag arbetar föräldrar cirka åtta timmar mer per vecka och hushåll än före 1980. Det innebär drygt 1,5 timma per dag i minskad barn-förälderkontakt. Om vi antar att vaket umgänge före 1980 var 3-4 timmar per dag för små barn är 1,5 timma en minskning med 40-50 procent!
Gråter hopplöst
Anknytning är ett i dag väl utforskat begrepp. Det är vetenskapligt visat att barn behöver nära kontakt med sin mor under de första levnadsåren. De behöver även sin far men modern är väsentligast under de 2-3 första åren. Ett barn som gråter hopplöst när det lämnas på förskolan upplever sig övergivet. Det är först vid 4-5 års ålder som barn får ett tidsbegrepp. När vi lämnar ifrån oss ettåringen har den ingen möjlighet att bedöma om föräldern någonsin kommer tillbaka. Tolv månader är den känsligaste åldern ur ett anknytningsperspektiv och då sätter vi barnen i förskola i Sverige. Skador i anknytnings-processen är ofta irreparabla och resulterar i oro, ångest och depression. Just vad våra ungdomar lider av i dag.
 

Där hade de kunnat sluta för det var så bra men det kommer mer:

Det är dyrt att älska sitt barn i Sverige. För att tvinga in oss i sin politiska modell använder svenska staten ekonomiska styrmedel. En familj som envisas med att vara hemma tre år med sitt barn, varav med mamma de första 1,5 åren, straffas enligt våra beräkningar med cirka 400 000 kronor. Det går till så här:
* Full föräldrapenning betalas ut under 13 månader och är delvis könsbunden. Jämställdhetsbonusen premierar familjer där mamma börjar jobba efter 6 månader. Om mamma är hemma 13 månader straffas familjen med 68 000 kronor per barn.
* Vårdnadsbidraget betalas ut under två år till dem som inte belastar dagis. En heltids förskoleplats kostar kommunen cirka 14 500 kronor per månad netto, en peng det skulle gå att leva på och som en familj skulle kunna få utan att det kostade ett öre. Men vårdnadsbidraget är futtiga 3 000 kronor per månad och frivilligt för kommunen att betala ut. Av 14 500 kronor per månad som kommunen sparar betalar de alltså tillbaka max 3 000 kronor. Skillnaden, 11 500 kronor per månad, stoppar kommunen i egen ficka. Det här är barnets pengar och när det fyllt tre år stoppar alla kommuner allt i egen ficka.
* Särbeskattningen infördes för att vi inte skulle kunna leva på en inkomst. Familjer med en inkomst och rätt till full föräldrapenning förlorar cirka 26 000 kronor per år på särbeskattningen.
Med en föräldralön på 20 000 kronor per månad brutto, beskattningsbar och pensionsgrundande, skulle vi ha valfrihet att vara med våra barn och samtidigt slippa diskussioner om att det viktigaste jobbet i livet är en kvinnofälla.
 

Varför kan man inte ta till sig forksning och väl beprövade metoder? Varför kan man inte se till att barn får ha det bra? Varfrö kan man inte följa lagar som är till för att det skall vara och bli så?
Jo för :

Basen för den svenska statens familjemodell eroderar alltså och politiken bedrivs i strid mot våra evolutionära förutsättningar och mot barnens intressen. Den drivs helt av vuxnas snävt personliga intresse för materiell välfärd och statens behov av tillväxt. Staten har enorma och växande kostnader för psykisk ohälsa men grundorsaken vill man av kortsiktiga, nationalekonomiska orsaker inte ta i. Barn och ungdomar används som tillväxtbränsle och den politiska cynismen är total. Det är barnen som i dag sitter med notan i knät och får ta konsekvenserna av det svenska experimentet.