Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 12 juli 2015

Våldet tar inte semester

Nej våldet tar inte semester. Det eskalerar snarare då alla är hemma och lever på varandra. http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/valdet-tar-inte-semester/
Två månader hade passerat sedan hon och dottern hoppade in i en civil polisbil i anslutning till dotterns skolavslutning.
Från körsång om den blomstertid som kommer, till en kvinnojour på annan ort, på mindre än en timme.

Hennes berättelse ekar i huvudet, när jag läser notisen om kvinnan som fallit från sin balkong i Jakobsberg.

När jag läser nyheten om att Nynäshamns kvinnojour tvingas lägga ner för att kommunen inte vill finansiera verksamheten.
Bilden av hennes darrande hand vevar i huvudet.
När jag läser om hur kvinnojourer tvingas neka skydd till mammor och barn på grund av platsbrist.

Kvinnojourer. För varje gång jag skriver ordet, ser det på datorskärmen, desto tydligare blir insikten om vilket primitivt samhälle vi lever i.
Det borde byta namn till kvinno- och barnjourer. För när mammorna flyr, lämnar de inte barnen. Därför bor det många gånger fler barn än kvinnor på jourerna. Jag undrar om det skulle förändra politikernas inställning till ett av våra mest allvarliga och utbredda folkhälso-problem

I måndags (8/6) tog jämställdhets-minister Åsa Regnér emot betänkandet över hur den nya regeringens strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck föreslås se ut.
Den innehöll också en utvärdering av de insatser som genomförts av den tidigare regeringen. Allianspartiernas insatser har varit omfattande, i jämförelse med hur det historiskt har sett ut. Samtidigt karaktäriseras satsningarna av kortsiktighet och det är enligt utredarna svårt att avgöra om dessa har haft någon praktisk betydelse för kvinnorna och barnen.

Ingenting kommer att förändras om politikerna inte förstår vidden av vilket samhällsproblem våld i nära relationer är, vad ojämlikheten mellan könen får för konsekvenser på såväl individ- som samhällsnivå.
Det är utredningens huvudsakliga slutsats, oavsett om den analyserar genomförda satsningar eller formulerar hur den nuvarande regeringens strategi bör se ut.
Att regeringen kommer att avsätta hundra miljoner årligen, under de kommande fyra åren, till landets kvinno- och tjejjourer kan låta ambitiöst. Men det ska sättas i relation till vad våldet mot kvinnor, och i många fall barn, kostar.

I den statliga utredningen ”Våld i nära relationer – en folkhälsofråga” konstateras att de samhällsekonomiska kostnaderna överstiger fyra miljarder kronor i Sverige – varje år.
Det låter inte klokt men du vänjer dig snabbt vid slagen, lär dig krypa ihop så att huvudet och organen skyddas. Jag slutade efter ett tag att göra motstånd eftersom jag inte ville att det skulle pågå längre än nödvändigt. Särskilt inte efter att vår dotter föddes.
I utredningen poängteras vikten av att arbeta med långsiktiga strategier men också med akuta frågor.

En av de mest akuta är det faktum att kvinnojourerna varje sommar måste neka plats till kvinnor och mammor med barn som söker skydd.
För våldet tar inte semester – tvärtom.
I fjor tvingades kvinnojourerna vid 1 858 tillfällen avvisa hjälpsökande på grund av platsbrist. Det är fem kvinnor per dag. I den siffran är inte deras barn inräknade.
 
Barn far illa på många sätt i Svergie. Och barnpersktivet är det många som inte verkar veta vad det är. Talade med en kvinna på en kvinnojour som berättade hur arg hon var över att gång på gång hos polisen på nätterna tvingas in i förhörsrum med livrädda barn. Hur de tvingades se på då mammorna tog av sig för att visa upp och fota blåmärken trots att det kunde göras och till viss del redan görs på sjukhuset om de åker in.  Det är så mycket runt barn som behöver ändras.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)