Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

lördag 28 mars 2015

Upprättelsen skall ingå

http://www.bpis.se/malin-maste-kampa-for-sin-upprattelse/
Efter Upprättelseutredningen beslutades det om att de vanvårdade barnen skulle kunna söka ersättning från staten. En kvarts miljon kronor. För mycket pengar för att strunta i. Det är därför hon ännu en gång ska berätta sin historia. En gång i utredningen, en gång i ansökan och nu en tredje inför människor som ska bedöma den. Har hon utsatts illa nog av samhället för att få rätt till statens pengar?
Det är bara åren fram till 1980 som räknas. Det är där gränsen går. Hon har en halvtimme på sig, fokus ska ligga på de värsta detaljerna. ”De vill ha den komprimerade maxade eländesskildringen av de allra värsta övergreppen”, säger hon.
Det är mycket för en människa att orka
 
Jag har ibland fått mejl från människor som är familjehem, som oroas över svartmålning och att färre ska vilja bli familjehem samtidigt som de behövs mer än någonsin. De goda exemplen finns förstås, och familjehemmen behöver bli fler. Men det här handlar inte om dem, utan om hur människor som har behandlats fruktansvärt illa i samhällets vård fortfarande måste kämpa och slåss. Både med sina minnen och för sin rätt.
Vanvården tog inte slut 1980. Barn vanvårdas än idag, hur gärna en del än vill tro att det tillhör historien.
Tre av tio vanvårdade som söker ersättning blir utan. Kriterierna, som ”allvarlig försummelse i samhällets vård”, anses inte uppfyllda. Någonstans måste man dra gränsen, sägs det.
Malin säger:
”Varför gör jag det ens? För att jag vill ha tagit mig igenom hela processen. För att jag tänker berätta om denna skamfläck i statlig hantering av medborgare. Fan ta er.”
 
Jag kan bara hålla med. Har ju haft kontakt med ett flertal och känner många som hör till den skaran. Både de som fått och de som inte fått.
Men jag menar att har en myndighet gjort fel skall man inte behöva kämpa för att få upprättelse själv den skall ingå. Den skall komma automatiskt.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar