Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 5 mars 2015

Boken "Hem"

Det har kommit en ny bok om placerade barn som far illa
http://www.bpis.se/vi-ar-alla-en-del-av-det-har/
Knappt hälften av de före detta fosterbarn och barnhemsbarn som skickade in ansökningar beviljades skadestånd av den så kallade Ersättningsnämnden som tillsattes efter Vanvårdsutredningen. När landets samlade barnavårdselit kritiserade detta i en debattartikel riktad till dåvarande barn- och äldreministern – blev effekten noll. Inte heller Sofia Rapp Johansson har fått något skadestånd. Eftersom hon är född 1980 ansågs hon inte ens berättigad att söka, vilket inte har hindrat henne från att stämma staten.
– Personer som jag respekterar kräver att det ska kosta att vanvårda barn, att det enda sättet att få stopp på det skulle vara om till exempel Sofia skulle få skadestånd, säger Tinni Ernsjöö Rappe.
– En nyckelmening för mig var när Sofia berättade att hon under hela sin barndom bara ville hem till mamma, men att hon som vuxen tänker: ”varför tog de mig inte mycket tidigare?” Det säger något om det dilemma som ett omhändertagande är.
När landets socialförvaltningar för ett par år sedan blev tillfrågade om hur många vanvårdade barn som de kände till blev svaret 1 procent, vilket det året motsvarade drygt 400 barn. Medan behovet av vårdplatser ökar går socialförvaltningarna på knäna. Samtidigt har vård- och fosterhem för barn och unga blivit en lukrativ verksamhet för riskkapitalister. Det är faktiskt här som de procentuellt sett största vinsterna plockas ut inom välfärden.
– Jag fattar inte hur de som blivit rika på detta kan njuta av sina liv, säger Tinni Ernsjöö Rappe som samtidigt inte bara vill kasta skulden på andra:
– Det här är ju resultatet av vår politik som alla varit med om att bestämma. Vi är alla en del av besluten om att socialtjänsten är lågstatus, underbetald, att den inte satsas på.
Boken då, vad kan den ändra?
– Jag hoppas att den gör skillnad hos alla som läser den.

I programmet En bok en författare är det en intervju med författaren
http://www.ur.se/Produkter/187637-En-bok-en-forfattare-Hem

Tinni Ernsjöö Rappe skildrar i boken "Hem" hur sociala myndigheter agerar vid omhändertagande av barn i dåliga hemförhållanden. Det här gör hon med utgångspunkt i Sofia Rapp Johanssons berättelser om sitt liv. Hon har sedan sju års ålder stått i ständig kontakt med sociala myndigheter. Barn som har utsatts för vanvård har rätt till ersättning från staten, om vanvården skett innan 1980. Sofia är född det året och kämpar för att kunna få upprättelse. Tinni Ernsjöö Rappe beskriver en del av det svenska välfärdssamhället som få orkar bry sig om, där barn far illa och inte har möjlighet att påverka. Intervjuare: Ulrika Kärnborg.

Även kulturbloggen lyfter boken http://kulturbloggen.com/?p=91997
I Hem, möter vi Sofia som människa vilken blottlägger inte bara tankar utan också hela sitt liv i form av journaler. Tinni har omsorgsfullt valt ut delar ur det material som Sofia gav henne. Men det är tillräckligt för att få en inblick I hur barn inte ska behöva ha det. Hon ställer frågor, möter Sofia i mycket privata stunder. Hennes frågor är undrande, som att hon rannsakar sig själv parallellt med samtalen. Har det kunnat hända, är något som Tinni uppvuxen i en medelklassmiljö, bra utbildning och som aldrig konfronterats med den verklighet Sofia levt i, återkommer till.

Som medelklassbarn i en skyddad och normal miljö, ter sig Sofias liv som en mardröm – svårt att ta till sig och att förstå. Vi ryggar för sanningen för att dikten aldig kan överträffa verkligheten. Tinni har därför valt en reportageform där hon blandar korta journalanteckningar, med dagsaktuell information kring omhändertagna barn. I det här fallet nödvändigt, vi skulle aldrig orka läsa en bok om en tjej strax över 30 vars helvete startade innan födseln och slutade inför millenumskiftet. Därför att de intervjuer, reflektioner kring Sofia som görs är så nära – så blottläggande att man tidsvis gråter under läsningen av boken
 
Undrar hur många fler sådana här böcker det skall till innan det händer något? 400 barn som far illa är vad man räknar med just nu och ändå görs det så lite.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar