Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 9 mars 2015

Född i bagageluckan

En av konsekvenserna av nerlagda förlossnings mottagningar är att fler och fler barn föds på vägen dit. Jag har flera kompisar som fött längs vägen. En i en rondell och en på en busshållplats.

Jag undrar om det skall gå så långt att ett barn dör innan de fattar att då ett barn vill ut så hinner man inte vänta. Man skall inte behöva åka flera mil för att komma till hjälp. Att åka 5-10 mil är en plåga. Lägg sedan till oron för att inte hinna, att det skall gå fel.

Det borde finnas en avdelning på varje sjukhus som kan ta emot de som skall föda. Det behöver inte vara bemannat jämt utan behöver bara finnas personal som kan det också som går in när det är aktuellt. Det är min åsikt. Nu är det då återigen ett barn som fötts på väg.
Och där höll det på att gå illa.
http://www.bpis.se/fodde-dottern-linn-i-bilens-bagagelucka/
vi fick parkera vid en avfart till riksväg 40, säger hon.I väntan hjälp insåg Frida Landin att ambulansen de ringt efter inte skulle hinna fram.
– Det tryckte på som bara den. Jag sa till Henrik att lägga mig i bagageluckan.
Med SOS-operatören i örat fick en skärrad Henrik Landin assistans med förlossningen.
– Jag försökte hålla emot, men efter två krystningar var hon ute. Hon mer eller mindre flög ut, säger Frida Landin.

"Jag fick panik"

Men dramatiken tog inte slut där. Linn andades inte och hennes hud skiftade snabbt till en askgrå nyans.
Frida Landin tvingades ge hjärt- och lugnräddning på dottern – trots att navelsträngen ännu inte var klippt.
– Jag fick panik och tänkte att "det här går åt helvete". Allt vi ville var att ambulansen skulle komma fram, säger Frida Landin.
 
Men det gick ju bra är svaret man brukar få då man berättar. Men ingen skal behöva uppleva det. Inte heller riskera det. Undrar ibland om det varit likadant om män födde barn, om man accepterat att åka så långt?
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)