Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 29 mars 2015

En sista kram

Att vuxna och deras beslut påverkar barnen är det inget snack om. Men hur mycket är detta inslag på radion ett bevis på. I inslaget: Den sista kramen som aldrig blev av berättar Molly om när hon som 9 åring förlorade sin pappa då han begick självmord med en bultpistol.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6127634
1994. Molly är nio år. Hon har gått och lagt sig för att sova, men ligger och lyssnar på sina föräldrars gräl. Hennes pappa testskjuter bultpistolen i köksbordet, den som de använder till slakt på gården.

Han säger till Mollys mamma att om inte hon tar med barnen och åker därifrån så får de titta på när han tar sitt liv.
– Jag sprang upp och hämtade en torkad blomma till pappa som jag gav honom, och så gav jag honom en kram, säger Molly.

Mollys mamma vågade inte stanna kvar hemma så hon satte sig i bilen med barnen och körde till Mollys äldre bror för att sova där.
– Jag minns att vi pratade om det, att jag frågade mamma: ”är pappa död nu?” Och då sa hon: ”ja, det är han nog.”
 
Om man skall vara petig så gav honom ju faktiskt en sista kram men kontentan är ändå densamma
Det här är historien om kvällen då allting förändrades, och om ångesten över den där sista kramen som aldrig blev. Men också om varför Mollys pappa tog sitt liv och hennes kamp för att gå vidare.
 
Det är en intervju med Molly på länken.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)