Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 29 mars 2015

Lyxproblematik

I förra inlägget skrev jag om  barn och deras aktiviteter. Hittade ett inlägg till som svarade på just det inlägget. Men vänder på det och påtalar att det kan vara ett lyxproblem.
http://www.bpis.se/provocerande-lyxproblem-kring-barns-aktiviteter/
”I vårt land är inte alla barn lika mycket värda, för medan den ena 'leker för mycket' – tvingas den andra stå helt utanför det sociala sammanhanget. Ett barn som inte har möjlighet att delta, hamnar utanför”, skriver Annika Sundbaum-Melin.
 
I en debattartikel på SVT Opinion varnar Karin Nilsson för ”psykisk ohälsa hos barn med vardagsstressande föräldrar”.
Det är provocerande textrader för familjer som inte har pengar nog för att klara av sin och barnens överlevnad och absolut inte kan låta dem ha fritidsaktiviteter.
Karin Nilsson hävdar att tiden för umgänge mellan föräldrar och barn blir alltför liten eftersom ”barnen är på balett, åker skridskor, eller spelar fotboll”.
Jag anser att det är lyxproblem för föräldrar som försöker betala bort/döva sitt dåliga samvete för att de jobbar så mycket. 
 
Ett barn som inte har möjlighet att delta, hamnar utanför. Alla behöver ett socialt sammanhang, som i en idrottsklubb, där man är viktig, kan göra en insats och få bekräftelse.
Missar du den biten under uppväxten, missar du chansen att lära dig det sociala samspelet och gruppdynamiken.
 
Vi kan alla hamna i utanförskap och barnen drabbas hårdast.
Barnen som aldrig kan följa med på utflykter i skolan som kostar, som inte kan få nya kläder, de som inte ens får något extra till fredagsmyset och i värsta fall inte kan äta sig mätta.
Jag minns hur äldsta barnet tvingades lägga ner en lovande pingiskarriär därför att det kostade alldeles för mycket.
 
Skönt att någon belyser även den sidan av problemet. Är med i en förening som varje år samlar in pengar för att göra något för alla barn som inte kostar något. En heldag med uppträdande, tipspromenad, popcorn, djur, ponnyridning, gratis bio, ambulans polis och brandkår är med och visar upp sig och skapar kontakter. Likaså kyrkorna som faktiskt har mycket gratis aktiviteter.  Sist kom det över 2000 barn. OK alla är inte fattiga men alla får vara med och inget kostar.
 
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)