Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 10 december 2015

Kan man älska någon för mycket?

Kan man älska någon för mycket?

Ja kan man det?
Man hör om förhållanden där den ena lägger beslag på den andres kärlek. Det visar sig i svartsjuka som i sin tur leder till att man försöker låsa in begränsa den andre. I vissa fall går det så långt att den ena parten försöker styra allt den andre gör och i bland urartar det så det blir misshandel av det.

Jag hävdar att man inte skall blanda det med kärlek. Att det inte är kärlek alls utan ha begär.

Då man får ett eget barn så är det konstigt men oftast slår kärleken till nästan direkt och bara växer och växer. Bara några timmar efter kommer man på att man skulle kunna ge sitt liv för den där lilla "tallen" som ligger där bredvid.
Sedan är det de som inte klarar att knyta an, som själva är skadade eller som får ex förlossningsdepression som kan ha svårt att ta till sitt barn men det är inte det normala. Och i alla fall det sista går det att jobba med.

Då det gäller placerade barn är det en del som hävdar att man aldrig kan känna samma kärlek som till egna barn. Att moders kärleken är starkast. Men det är fel.
Då skulle ju pappor inte kunna älska så mycket för de har ju inte fött själva. Och även om de är pappor så är det inte säkert att de är engagerade eller vill vara det. Det finns de som tvingas in i ett föräldraskap mot sin vilja. En pappa måste på något sätt välja att älska och kärlek växer om man vårdar den. Det behöver inte vara ett medvetet beslut utan bara vetskapen om att en kvinna bär "mitt" barn i magen gör att han väljer omedvetet. Den kärleken är precis lika stark och lika viktig.

Även de som adopterar vittnat om hur kärleken kan slå till och plötsligt kan man slås av hur stark den är även om man inte fött själv. Man kan alltså till och med välja att älska.

Man måste alltså inte ha fött själv för att älska, älska mycket. Det är inte det som behövs.

Då det gäller placerade barn så är det lite kluvet.

Ibland får man barn som kan vara svåra att tycka om, andra lär man sig älska, andra kommer man att älska med tiden, sedan finns det de som bara drabbar en.
Ibland får man placeringar som bara landar i hjärtat. Plötsligt är kärleken bara där, biter sig fast som en liten igel och det går inte att förklara varför och går inte att göra något åt och det skulle göra så ont om de rycktes bort.

Jag har en sådan nu.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag älskar hen så det gör ont.
Kärleken är inte ömsesidig än. Hen stretar emot på många sätt. Tycker om tillbaka ja, men älskar, nja, inte än, inte på långa vägar. Det törs hen inte tror jag, hen är för sårad för många gånger tidigare. Men jag hoppas orka stå kvar så länge att hen övertygas om att jag vill, att jag finns kvar, att jag älskar utan krav, tills hen vågar.

Det är inte alltid att barnen älskar tillbaka. Ibland måste kärleken förtjänas och då man väl vunnit den måste den vårdas för att behålla den.

Ibland kan det kännas som de kvävs av all kärlek man öser över dem. Särskilt de som haft en dålig anknytning från början. De blir rädda, de känner inte igen. Vågar inte ta till sig för då kan de bli sårade och då är det bättre att inte ta emot från början. De barnen är svåra att vinna och man måste ha ork att så kvar annars såras de ännu mera.

De kan ibland göra allt för att man inte skall älska dem, bara för att bevisa för sig själva att det man sa inte var sant. De kan be en fara och flyga och bete sig som djävulens avkomma men det är inte av illvilja utan av rädsla och då gäller det att ha ork att stå kvar. Att förstå att det inte är dig de spjärnar emot utan rädsla att bli beroende, att överges igen därför att älska gör en sårbar.

MEN DET ÄR VÄRT DET.


Så frågan kan man älska någon för mycket? Nej inte om det är ren sann kärlek. Återigen inte att blandas med att kväva, kräva, äga, begränsa. Kärlek är att släppa fri, stötta, finnas där då det behövs, utan krav på kärlek tillbaka. Kärlek är att säga ifrån där det behövs och puffa på då det behövs. Att stoppa och bromsa men samtidigt inte ta bort lusten att försöka. Att puffa utan att det går för fort. Ibland att trampa på tårna, ibland riktigt hårt men att finnas kvar och plocka upp resterna om man rasar.

Man älskar bara för att kärleken finns där som igeln som grävt sig ner i köttet utan att man märkte det och inte går att ta bort utan att det blir djupa sår. Men våga älska för det är värt det.

3 kommentarer:

  1. Så fint och klokt skrivet. Och så härligt att höra om din kärlek till det här barnet, underbart. Hoppas att hen en dag läser detta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hen fick läsa och godkänna innan jag lade ut eftersom det handlade om hen

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera