Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 25 december 2015

Två udda veckor

I år slutar året med vecka 53 och börjar ju naturligtvis med vecka 1.
I vanliga fall spelar det kanske inte så stor roll men för barn till föräldrar som är skilda och osams ställer det till det. Många delar nämligen boende eller helgerna i jämna och udda veckor. Men nu blir det plötsligt udda två helger i rad. Hur gör man då?

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6333574 
Helena Willén är psykolog och har forskat på föräldraskap efter skilssmässor. Då många skilda föräldrar delar upp vårdnaden av sina barn efter udda och jämna veckor kan det bli problem vid årsskiftet då vecka 53 följs av vecka 1 och planeringen inför det nya året påverkas, men Helena Willén vet vad som är viktigt i föräldrarnas agerande:
– Vi ska ha en vecka var och det ska vara udda eller jämna veckor och det går inte att ändra på. "Jag vill inte ändra mig, du får ändra dig" och den typen av diskussioner kan uppstå om det blir problematiskt.– Jag tycker man ska sätta sig ner och lösa detta problemet och skriver ner olika alternativ innan man träffas. Så ser man om man kan mötas någonstans.
Hon tror också att det kan vara en bra idé att låta barnen vara med och bestämma:
– Ett litet barn ska man bara bestämma för. Men låt barnen vara med och diskutera, då känner de att de är involverade och konsekvenserna blir kanske inte så jättestora om du får ha sitt att säga.
Det viktigaste är att sätta barnen först. Det är också viktigt vad man ger barnet då man väl är tillsammans.
 
Hittade en artikel som lyfter det.
Det handlar om ett litet barn som inte får kontakt med sin mamma och hur många allt som ofta tar till tekniska prylar istället för omsorg.

http://karabarn.nu/?p=2355
Mitt emot mig sitter en mamma och pappa med en kanske 8 månaders baby i sittvagn framför sig. En helt bedårande rundkindad unge med knallblå nyfikna ögon. Hon är helt oemotståndlig när hon ler och tittar sig omkring. Inte bara jag går igång med miner, små vinkar och tittutlek.
Efter en stund är det som om hon upptäcker att trots alla snälla och glada ansikten runtomkring henne så går det liksom upp för henne att vi inte känner varandra, vi hör inte till familjen, vi är lite för många och vi är främmande.
Flickan börjar darra lite på underläppen, vrider och vränger sig i sin sittpåse
Hon letar efter föräldrarna bakom sig, får syn på mamman och höjer sin gnälliga röst samtidigt som hon mycket tydligt höjer båda armarna upp mot föräldrarna
Och det är just i sådana stunder som barnen aktiverar sitt anknytningssystem.
“Var är min mamma och pappa? Jag ser inte dem, jag behöver få ögonkontakt och kroppskontakt och doftkontakt och röstkontakt, varma händer och ett mumlande och pratande som försäkrar mig om att jag absolut inte är övergiven, att de finns intill, att allt är väl.
Och efter en kort eller lång stund beroende på vem jag är, så kommer jag känna mig påfylld, tröstad, glad och åter övertygad att jag är universums mittpunkt och att jag aldrig kommer att bli övergiven. Särskilt inte av de som har mitt hjärta och vars hjärtan jag har.
När allt det där har landat så vill jag ut i världen igen, fortsätta att undersöka, titta, utforska och signalera till alla tanterna igen, till samma känsla ev dyker upp igen, nu lite senare.”
PANG! 
Så kommer pappas mobiltelefon farande in från vänster nära hennes ansikte, man hör någon sorts barnprogramsmusik lågt och bilden av något tecknad flimrar förbi framför hennes ögon.
Hon tystnar häpet, avledd av bilder och ljud och stirrar på telefonen.
Hon tar ner armarna, sjunker ihop i vagnen och slutar söka kontakt. Under resten av resan är hon orörligt fastfrusen i samma ställning till vi angör kaj och alla reser sig och går av.
Jag letar efter hennes blick en sista gång men hon tittar med en lite apatisk blick ner i golvet.

Kära lilla människa: om du när du fortsätter i livet skulle känna behov av att be om hjälp, förmedla till nära och kära att du känner dig ensam och övergiven, att du behöver tröst, kärlek och mänsklig närvaro, ja då får du göra det pappa och mamma lärt dig: Sätt på valfri elektronisk utrustning, vänd dig inåt, tystna och hoppas att det går över!

Kära föräldrar, se för sjutton till att skärpa er i era beteenden som barnen måste betala priset för, inte ni.
Ni hade troligen turen att växa upp en hel del år innan telefonerna började dyka upp framför era ansikten. Era hjärnor hade redan mognat en hel del, era småbarns hjärnutveckling har bara precis startat
Louise Hallin
 
Ja tänkvärt i våra tider där sociala medier blir allt vanligare oich viktigare.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)