http://www.svd.se/jonas-andersson-anhoriginvandring-ur-barnperspektiv/om/ledare-gastinlagg
Att skicka sitt tonårsbarn över halva jordklotet är inte lätt för någon förälder. För många av oss är det jobbigt nog ifall de flyttar till en annan stad i samma land.Att som tonåring bli ivägskickad – ofta mot sin vilja men för familjens bästa – och tvingas leva utan sina nära och kära i ett okänt land är självklart inte lättare.
Inom migrationspolitiken brukar man tala om pull- och pushfaktorer. Förenklat så är push vad som ”knuffar iväg” migranter från hemlandet, pull är de goda incitament som lockar i det nya landet.
Pushfaktorerna varierar över tid och plats, och är svåra för ett litet land som Sverige att påverka. När det gäller pullfaktorer som lockar föräldrar att skicka sina barn till Sverige mot fagra löften, så handlar det däremot om svensk inrikespolitik. I mitt arbete med ensamkommande barn och ungdomar har jag uppfattat att de viktigaste pullfaktorerna för just dem är, utan inbördes ordning:
1) Möjlighet till familjeåterförening med föräldrar och syskon i Sverige.
2) Möjlighet att kunna ge ekonomiskt understöd till familjen i hemlandet.
3) Möjlighet till utbildning som i längre perspektiv kan leda till 1 och 2.
4) Trygghet och säkerhet för individen.
För många familjer är det en investering att betala stora summor till smugglare för att förvissa sig om att sonen (det är pojkar som skickas i 85 procent av fallen) ska komma fram till Sverige. Smugglarna säljer dessa resor mot löften om lönsamhet, att den unge snabbt ska komma i arbete, skicka hem pengar och sedan se till att familjen kan följa efter.
Personligen är jag djupt kluven till hur denna politik fungerar. Å ena sidan är det en fantastisk känsla att se en ung människa efter flera år få återförenas med sin familj. Det är en glädje att se ungdomar ta sig ur kommunens livegenskap, hitta ett sammanhang och komma in i samhället. Samtidigt finns en stor baksida med att Sverige lockar familjer att skuldsätta sig och skicka sina barn på riskfyllda resor över kontinenter.
För det första är det långt ifrån alltid som ”investeringen” lönar sig rent ekonomiskt. Att som 16- eller 17-åring ha pressen på sig att både skicka hem pengar och se till att genomdriva en komplicerad återföreningsprocess är inte lätt.
För många är det en tuff smäll att inse att jobb i Sverige oftast kräver både språkkunskaper och utbildning, och att det tar många år att skaffa detta.
Att bo ensam utan släkt och familj i ett främmande land är inte heller en smal sak. Och har man kommit hit trots att man egentligen inte vill vara här, blir det dubbelt så svårt. Kort sagt, alla lyckas inte, och för många är skilsmässan från familj och kultur ibland ett större trauma än något annat man har varit med om. Inte ens när allt går bra och familjen kommer efter, blir det en dans på rosor. Den unge som under flera år utvecklat sin autonomi och individualism, blir plötsligt den enda kontaktytan mellan familj och det svenska samhället, med allt vad det innebär.
Att de flesta barn – självklart undantaget de som lever i förhållanden av direkt livsfara – mår bäst av att vara nära sin familj, torde dessutom vara en i det närmaste universell sanning.
Därför är det knappast något brott mot barnkonventionen att skärpa regelverket precis på det sätt som nu verkar vara på gång. Regelverket bör dock inte införas retroaktivt; vi får stå för de förutsättningar och incitament som tidigare har gällt.
Men det som behövs är en skarp och tydlig gräns när lagen börjar gälla, som kan kommuniceras mot omvärlden. Inte för att straffa de barn som redan kommit, men för att skydda de barn som fortfarande är kvar hos sina familjer.
JONAS ANDERSSON är ungdomspedagog i Skellefteå kommun. jonas.andersson@mail.se
På ett sätt tror jag att det är synsättet på barnen som måste ändras sig. Se att det faktiskt handlar om barn. Se vad de gått igenom och går igenom, vad de utsatts för och fortsätter att utsättas för.
Det är många som har svårt att se det.
Min man stötte på en skall vi kalla honom ex vän senast igår. En som ifrågasatte vårt val av sätt att leva, vårt engagemang,
Som talade om att vi borde vara rädda för liv och lem över att släppa in dem i huset. Vi har ju vapen, min man är jägare men de är inlåsta efter alla konstens regler.
Som undrade över om vi behövde ta "alla".
Att om vi nu tyckte om dem så mycket borde vi ju inte ta betalt. Många glömmer att det kostar med barn särskilt då de kommer utan mer än vad de står och går i.
Att de säkert bluffar. De är säkert äldre än de påstår. Man utgår alltså ifrån att de ljuger.
Men vi har bara barn, om än stora till växten men de skiljer sig inte mycket från andra jämnåriga. Sedan är de åldertestade om det nu säger något. Därom tvistar ju de lärde...
Barn som gråter på nätterna och längtar efter sin familj. Barn som till viss del inte vet var familjen befinner sig, som inte vet om de lever eller är döda. Barn som utsatts för saker vi inte kan föreställa oss i vår vildaste fantasi. Barn som torterats, (upptäckte att ordet inte ens finns i stavningskontrollen) misshandlats och ännu värre men som är tacksamma över att de lever. Som drömmer om att återförenas med sina familjer, kunna rädda dem också. Vem skulle inte ha gjort det?
Så innan folk uttalar sig borde de först ta en funderare över vad /vem de talar om och vad de själva skulle gjort om de var i deras ställe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar